Getting back to NORMAL?

Finns inget normalt med att vara på fel sida om jordklotet men ändå, tillbaka på jobbet är lite back to normal. Samma korridorer, samma lunk. Folk pratar om sina semestrar och spekulerar inför hösten. Vänder konjunkturen? Kommer transaktionen att bli av? Jag är inte så intresserad.

Hemresan narmar sig..

Och det kanns INTE bra att behova lamna sitt hjarta pa andra sidan jordklotet pa obestamd tid. Hjarta hjarta hjarta! Jag vill rimma pa smarta nar jag tanker pa att jag om en vecka sitter pa kontoret istallet for att busa, dansa, sjunga med en liten.

Avlagset flickliv

Livet med flickkoren och flickkoren som var livet kanns otroligt avlagset. Har nastan inga bekantskaper kvar fran den tiden. Och jag har inte heller den idealiserade bilden av den tiden/det livet som sa manga andra verkar ha. Det var inte idealiskt och oproblematiskt utan en tid med noll sjalvkansla och avsaknad av bekraftelse som var valdigt smartsam. Och samtidigt blandad med helt fantastiska upplevelser, av musik och av varlden, och ett otroligt samspel och team work (trots att jag sallan kande mig som en del av teamet). Jag ar ledsen over att jag lat det som kunde varit sa fint bryta ner mig och gora mig till en osynlig anda fram till efter studenten da jag lamnade skolan, musiken och det som varit mitt sammanhang i nastan tio ar. Forts da kunde jag skapa den jag ville vara.

Sag brollposbilder pa facebook som mest liknade en klass- eller skolaterforening. Det liknde inte pa nagot satt det som kommer att bli vart brollop. Jag ar valdigt glad over det.

RePhil*

Det har blivit valdigt fa inlagg harifran. Har varit for upptagen med finaste pyret, kusinerna, mostrarna och alla andra. Dessutom - jag har borjat censurera mig sjalv infor vad som kommer/vad som kan komma. Osakerheten gor mig smatt paraniod. Oron tittar fram och gnager pa mig lite da och da. Ovissheten och viljan ar inte basta vanner - for jag vill veta. Och jag vill. Nu. Men jag kan inte veta. Ovissheten.

*RePhil ar namnet pa en bensinmack har i narheten. Helt min humor. Jag gapskrattade nar vi akte forbi med tricyclen. Darling sa att skamtet ar superfilippinskt. Alltsa ar jag filippin. Det var en komplimang.

Sommarskola

Lite sent, men har precis upptackt Athenas och Hannas feministiska sommarskola. Lasvard!

Det ar underbart att vara har!

Vart sota lilla pyre! Vi kommer narmare och narmare varandra. Badar, busar, leker och aker med tricycle till stan for att handla. Men ocksa trosta, torka snor och annat mindre glamorost men minst lika underbart!

Att busa med pyret

Hon ar sa liten. En liten smalis. En liten myra. Det basta som finns ar att busa med lilla pyret!

Ny filuren

Inga tjuvar

Olof Palmes gata / Sveavägen

Äntligen semester men också lite resfeber. Snart får vi träffa älskade lilla pyret! Lägenheten kommer att vara välbevakad under vår resa. No lucky thieves!

Vi får inte ta för givet..

Vi får inte ta för givet att det kommer att ske - att vi får se SD i riksdagen efter nästa val. Paulina de los Reyes blev arg på ett panelsamtal för ett eller två år sedan när frågeställare efter frågeställare utgick från att det är vad som kommer att hända. Jag håller med. Det är att ge upp alldeles för lätt. Samtidigt som det behövs beredskap för det fall att det skulle hända. Och det är inte omöjligt att det händer.

För min egen och mina loved ones skull blir jag rädd vid varje nyhet om SDs framgångar - rädd för vad det skulle kunna innebära för våra liv och våra familjer som redan idag begränsas och bekämpas av individers såväl som institutioners rasism och homo-/transfobi och fördomar.

vilket klipp

Mäster samuelsgatan

Klipp och klistra

En hel drös klisterlappar i den här stilen finns i Aspudden/Örnsberg. Här är fyra. Fler finns, men de är som mycket annat fast i telefonen som är på lagning. (Bonus: ett klassiskt rådjur)

Negar skriver..

.. på Newsmill. Jag blir (upp)rörd. Jag borde inte läsa Newsmill nu.

Vi som kämpar och längtar

Vi kämpar och längar efter vårt barn. Inte på fertlilitetskliniker - hon finns redan, hon växer, pratar mer och mer, ropar mamma och pussar skärmen när vi pratar på skype varje helg.

Bakslaget - avslaget - på hennes ansökan om uppehållstillstånd i morse har nog inte riktigt sjunkit in. Jag pendlar mellan att gråta och att vara driftig. Juristen i mig pallar inte riktigt det här. Jag blir inte klok på alla regler och på hur det ska gå till. Men det ska gå. Det kommer att gå. Vi älskar henne så mycket och kommer aldrig ge upp.

Nya stenciler

Aspudden

Desperationen är stor. Nu använder jag jobbmobilen med okänt antal (läs: få) megapixlar. Tänkte först "gulligt ballongbarn" men insåg sedan att barnet saknar huvud. Läskigt.