Jag behöver en kalender med många luckor

Ett halvår blev ett år blev ett och ett halvt år och nu snart två år. Och pyret snart fyra.

Egentligen går allt bra nu. Pyret får snart komma hit. Men senaste nytt är ytterligare väntetid på ungefär tre månader. Även om både jag själv och andra omkring mig har all anledning att säga "men det är ju snart, jag/du borde vara glad" så känns det inte så just nu. Jag kan nämligen inte låta bli att bittra mig över all tid som passerat. Tre månader är väldigt lite när det gått två år, men två år i  sig är ju alldeles för mycket. Och tre månader därtill är bara ännu mer tid som jag helst gjort något annat med. Till exemel lekt i snön, tröstat knytt, julat med hela familjen och mycket annat.

Men det finns annat som börjar kännas bättre nu. Den självutplånande tillvaro som vi tvingades till känns inte längre lika behövlig och mina saker har fått flytta fram i bokhyllan och på väggarna nu efter nio månader i flyttkartonger i förrådet. Helt lugnt är det inte, oron ligger fortfarande och skvalpar där ibland, men det är bättre i alla fall. På något vis börjar jag ändå se slutet på den här tråkiga delen av historien och kan börja tänka på det roliga som kommer, fundera över hur det ska gå med allt när pyret är här, vad vi ska göra tillsammans, hur pyret kommer att reagera på allt det nya..

Ny nedräkning till något fantastiskt.