Pepp på stan

Gåshud från början till slut - Lacho Drom

Gåshud från början till slut. Det var en ren slump att jag hamnade framför Lacho Drom för några år sedan. En fantastisk musikfilm om romernas resa/historia från Indien genom Europa. Jag kan inte lyssna på det här utan att gråta.




Indien. Ett bättre klipp med hela sången inklusive det fantastiska introt finns här, men går tyvärr inte att lägga in i bloggen.




En överlevare från Auschwitz sjunger så att mitt hjärta nästan brister. Särskilt med tanke på den allt värre förföljelse romer utsätts för i Europa.




Filmen avslutas med Pajaro Negro. Den vackraste flamencon som går att föreställa sig. Sången börjar precis två minuter in i klippet ovan. Eller här (med engelsk text, tyvärr dålig översättning, för den som inte förstår spanska). Här är mitt försök till en svensk översättning.

Du är en stork som snuddat vid marken.
Jag är en svart fågel som fallit ner på den.

Från Isabella la Católica 

Från Hitler och Franco 

har vi varit offer för era krig.

Vissa kvällar, liksom andra kvällar,

dör jag av avund när jag ser på vilket sätt du smeker din hund.

Varfor spottar du mig i anskitet?
Vad annat har jag gjort dig
än att vara mörkhyad och zigenare?

Jag låter en bokstav säga allt

Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

(förstår du nu?)

(OBS. se etiketten nedan!)

"Man får inte alltid allt man vill ha, men man får vad man behöver"

Jag tycker inte att det där citatet stämmer särskilt väl med verkligheten. Långt ifrån. Men ibland händer det.

Jag var på middag och föreläsningar igår med nätverket Unga affärskvinnor 09 och lyssnade på Marika King, fd konsult och författare till boken Supernova, och Sara Linderoth, nykter alkoholist och egen företagare. Det var berättelser om att slå i botten och kämpa sig tillbaka.

Marika arbetade i flera år på konsultfirma med allt var det innebär av långa arbetsdagar (och nätter) resor och hets, tills hon en dag vaknade upp på ett hotellrum i Australien och inte kunde röra sig. Hon förstod inte alls varför och gick tillbaka till arbetet tio dagar senare. Efter ytterligare några års kämpande sade det stopp. Hon blev sjukskriven en längre tid och valde sedan att säga upp sig. Berättelsen handlade mycket om den förälskelse som arbetet innebar och förträngningen av alla personliga behov, till och med de mest basala som att äta, sova och gå på toaletten. Det handlade också mycket om vägen tillbaka.

Min enda större invändning mot det som sades var att hon enbart berättade om det som hänt ur ett individperspektiv. Inte förrän sent under frågestunden efteråt kom en ängslig fråga om hur arbetsgivaren agerat. Frågan rörde om de tagit hand om henne efter den första sjukskrivningen. Men inget om villkoren i branschen, arbetsgivarens ansvar att säga stopp och inse att 80 timmars arbetsveckor, vecka efter vecka efter vecka faktiskt är skadligt. Och hur man säger ifrån om det inte sker från arbetsgivarens sida (och det gör det ju inte). Den diskussionen hade verkligen varit relevant för oss "unga affärskvinnor". 

(Jag skulle någon gång vilja komma bortom "men det är så det är". Det är så provocerande!)

Saras berättelse handlade istället om den omedelbara och starka kärleken till alkoholen och till ruset, om lögner, manipulationer och djupaste misär. Ingen vändning fanns förrän hon slagit i botten, och botten låg verkligen långt ner. Artikeln i svd berättar det mesta bättre än vad jag kan återge här.

Det var en oerhört intressant och givande kväll!

Och efter hemkomst, diskussioner som på något vis lättade på kaoset och sömn vaknade jag i morse vaknade jag med en underlig och ovan känsla i kroppen. Ingen tyngd över bröstet. Jag insåg att det var första gången på väldigt länge som jag vaknade och kunde känna mig glad.

Berättelser, diskussioner, sömn. Jag har ännu inte fått vad jag vill ha (pyret!) men på något sätt har jag ändå fått vad jag behövde, vad jag efterlyste igår, och allt känns inte längre lika hemskt och hopplöst.

Inspirationskällor

När jag för en tid sedan bestämde mig för att bli lite mer ambitiös i mitt bloggande funderade jag mycket kring en ny etikett som skulle heta ”feminister och frihetskämpar” där jag skulle skriva om personer jag beundrar på olika sätt – inspirationskällor – och samtidigt lära mig lite mer om personerna. Tiden har tyvärr inte räckt till att utveckla konceptet, men jag tycker fortfarande att tanken är god. Det finns många människor att inspireras av som är värda att lyfta fram.

Idag läste jag i svd om Yvonne Bezerra de Mello som arbetar i Maré, en av Rios största slumstäder, med en inlärningsmetod för traumatiserade barn. Barnen lever med ständig oro, med droger och våld som vardag och den ständiga stressen gör att barnen har svårt att minnas och lära sig.

När hon på 1980–90-talen studerade hon nervsystemet och hjärnans funktion, upptäckte hon att all ny forskning om inlärning var inriktad på över och medelklassens barn i västvärlden. Hon skapade sin egen inlärningsmetod anpassad för de utsatta barnen som går ut på att låta barnen ”värma upp” hjärnan på morgonen genom sex moment, 10–15 minuter för varje, och bara muntliga övningar. Genom att tala positivt om var och en av eleverna och låta dem berätta om sin gårdag (för att få bort blockeringar och värda trauman), låta dem berätta om en nyhet de sett på TV eller hört på radio (för att öva minnet och träna språket). Sedan får de röra lite på sig och därefter avslutas uppvärmningen med språkövningar på nio (!) språk. Efter uppvärmningen är barnen sedan mottagliga för andra ämnen och för att lära sig.

Hon berättar att engagemanget för lärande tog sin början under hennes uppväxt. Hennes mamma sa;

”Brasilien är inget rättvist land, Yvonne. Vi har inte pengar, men vi har våra hjärnor. Använd din hjärna så kommer du att lyckas.”

Fint!