På varje konsert de senaste två åren har jag fantiserat om och längtat till den dagen då pyret skulle sitta i publiken. Igår blev det verklighet. Var hur stolt som helst over hennes tålamod. Hon satt tyst och lyssnade i över en timme. Och när publiken applåderade klappade hon händerna allt vad hon orkade med ett stort leende på läpparna och vinkade. Jag log tillbaka.
I verkligheten var det mycket bättre än i fantasin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar