Helt plötsligt har jag inte läst några inredningsbloggar på över en månad, jag har inte varit på loppis och jag har inte inhandlat något porslin. Jag har däremot gjort mig av med en servis (Pigg), börjat läsa och börjat tänka politik igen. Det känns som att livet har kommit tillbaka på något sätt.
Rent faktiskt handlar det om flera olika saker som på olika sätt förändrats de senste månaderna. Jag har landat i föräldra-/mödraskapandet och äntligen släppt all ångest, oro och skräck som adoptionsprocessen förde med sig. Vår unge är vår unge (betänk följande; en föräldra-/barnförhållande efter en adoption kan bara upplösas genom att 1. barnet adopteras bort till någon annan eller att 2. en adoptivförälder gifter sig med barnet. Båda scenarierna är givetvis otänkbara). Hon är här, hon har ett svenskt pass och bortsett från allt juridiskt dravel är hon djupt älskad av sina mammor och älskar oss tillbaka. Att tänka tillbaka på de nästan två och ett halvt åren som det tog får mig att förnimma en ständigt lågintensiv (med vissa sammanbrott) molnande smärta. Och den finns inte mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar