gubbar

Bush har fått en musche.

Mr T har en likandan fast på huvudet.

Fina flicks

Otroligt snygga. Också Åsögatan.

På väg hem från festen - Åsögatan

Bang!

Ikväll är det fest för det nya numret av Bang! Kl 17.00 på Momma. Kom och dit och passa på att stödja en bra tidning och välkomna den nya redaktionen.

Dubbla slag

Läste ut Malin Giolito Perssons bok Dubbla slag för en tid sedan. På byrån där jag arbetar delades boken ut gratis för att ligga till grund för en diskussion om jämställdhet på arbetsplatsen. Känslan efter att ha läst den är mest irritation och ett stort "varför?".

Bokens handling utspelar sig när huvudpersonen Hanna väntar sitt tredje barn. Hon blir utsatt för trakasserier och hamnar allt längre efter sina jämnåriga manliga kollegor eller barnlösa. Arbetsuppgifterna blir färre och tråkigare. Större delen av boken utspelar sig dock hemma med de snoriga barnen och den frånvarande maken.

Nästan inga av förväntningarna utifrån "snacket", artiklarna och intervjuerna med författaren - om en uppgörelse med den ojämlika branschen som med sina krav på ständig tillgänglighet är omöjlig att kombinera med huvudansvaret för barn - uppfylls. Episoderna ger exempel på olika trakasserier som huvudpersonen utsätts för, man anar vidden av utfrysningen, men berättelsen sätts aldrig i ett större sammanhang och saknar helt och hållet analys. Inte heller fördjupas berättelsen i någon analys av det ojämlika förhållande huvudpersonen lever i. Hanna känner sig väldigt ensam och övergiven i sin föräldraroll och är tydligt den som har huvudansvaret för hämtning, lämning, tröstande, matlagning - allt. Dessutom inleds en bit in i boken ett Trustor-likande litet mysterium som Hanna börjar nysta i som känns otroligt poänglöst.

Jag undrar vad författaren vill. Vad ska detta vara för typ av bok egentligen? Är det en utvecklingsroman? Nej. Boken handlar om ingenting, och ingenting händer. Personerna utvecklas inte, allra minst huvudkaraktären Hanna. Maken, som lovade bot och bättring och sex månaders föräldraledighet när tredje barnet kom blev på de sista sidorna befordrad och mormor får rycka in och hjälpa familjen istället. Allt är sig likt. Ansvaret för familjen faller tillbaka på kvinnorna i boken. Är det en spänningsroman? Nej, det Trustor-liknande mysteriet leder ingenstans, känns platt och poänglöst.

Underlaget för jämställdhetsdiskussion känns obefintligt. Istället undrar jag varför hon inte ställer krav på eller lämnar den obrydde maken. Och vad är meningen med all denna uppståndelse när allt slutar precis som det börjar. Hanna gör en diskret "exit" från Lemmel & Davidsson och på byrån kan man anta att arbetet fortsätter som vanligt och ställer samma kvar på sina medarbetare. Den befordrade maken skiter i föräldraledigheten ännu en gång och Hanna får ett nytt jobb som bolagsjurist, förmodligen med bättre arbetstider, och kan (med hjälp av mormor) fortsätta ha huvudansvaret för familjen. Återställandets dramaturgi.

Kunde inte Byrån ha köpt en bra bok med en poäng till oss istället?

Banksy blir borttvättad

Titta här och här!

Det är vandalism, inte konst, anser myndigheterna och har beordrat att den sju meter höga målningen ska tas bort.

"Om vi godkänner det här kan vi lika gärna säga att vilken unge som helst med en sprejburk producerar konst."

Sure..

At home

Bredäng - of course.

Some more

Hornstull

Rådmansgatan

Filur i följetong

Den dyker upp lite varstans - här på St Paulsgatan nära Mariatorget. Men jag vill se fler stora filurer!

Trash!

Mariatorget

Zinkensdamm

Hötorget

Till Darling.

Hoppas att du aldrig tröttnar på kärleksförklaringarna..

Verkligen street art - på gatan

På promenadvägen mellan Sätra och Bredäng korsar fiskbenen vägen. Den är gammal och sliten och syns inte så tydligt lälngre som när jag såg den för första gången för några år sedan.

What's new?

Det var när jag gnällde över att min älsklingsfilur vid huset tagits bort av klottersanerare som darling såg den här från bilen när vi var på väg till Skärholmen på Skärholmsvägen. Dagen efter gick vi på promenad för att jag skulle kunna fotografera. Det var ett tag sedan nu, två veckor sedan, men den finns fortfarande kvar och man kan se den om man spanar från bilen. En ny filur. Och en liten till som vi hittade lite närmare Skäris.

Jag saknar inspiration för sådant som känns viktigt

Älskar dem som inspirerar mig. Darling till exempel. Och denna vecka träffade jag också Meriam och Naiti. Bästa. Skvaller och allvar och feminism. Men inspirationen försvinner kort efter att jag kommit innanför väggarna igen.

Mina darlings!

älskar den lilla kaxiga duvan! och "I do art" är underbart kaxig den också. mina tunnelfavoriter. enkla, briljanta och coola.

fynd

mycket var delvis övermålat men ändå fint. men en av de mer orörda målningarna var denna nedersta. en riktig femme-vägg. (notera bilbanan framför väggen)

stenciler, stenciler, stenciler

det var trångt. både obama och drottningen visade vad de gör på fritiden. och så hittade jag monki.

gott och blandat

rolig idé med bilen och bilbanan. alla utrymmen i tunneln utnyttjades verkligen. det fanns också några fina posters.

Glada änkan!

Glada änkan lyckades göra mig riktigt glad. Fantastiska sångare, galna, snygga kläder - titta - Josephine Wilson och feministiska manifest. Men Josephine borde fått en större roll, mer agens och mindre bollplank för den andra huvudrollen.

Det var väldigt länge sedan jag såg en opera och känslan efter ikväll är "men jag vill ju syssla med musik". Är lycklig nog att göra det lite på fritiden i alla fall, men blir sugen på mer och min barndoms drömmar om oooopera väcks till liv. Ja, jag ville bli opersångerska när jag var liten, som Melba eller Callas, fast med Mozart på repertoaren.


På vägen hem blev jag mindre glad. Min bredängsfavorit hade blivit "bortsanerad". Dagen innan hade någon annan gjort en ful graffiti på samma vägg och bostadsrättsföreningen kallat efter saneringsteam som tog bort allt på väggen.. Buhu.. Blev så glad varje kväll och varje morgon när jag gick förbi den.

lite löööv. som vanligt