Senaste halvåret har varit präglad av rädsla och förtryck. Nu befinner vi oss i någon slags upptakt. Vi anar ljuset i tunneln men håller för ögonen för att inte skruva upp förväntningarna till ett läge som inte går att hantera. Det känns som att jag kippar efter andan men inte vågar andas. Inte ännu.
Just idag är förväntan extra stor. Väntar gör vi alltjämt. Jag håller på att gå i tusen bitar och har myror i kroppen och fladder i huvudet. Det är tur att jag är så upptagen idag. Inget får ner en på jorden som lite brottslighet. Rattfylleri, snatteri, stöld och hot mot tjänsteman.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar