"Man får inte alltid allt man vill ha, men man får vad man behöver"

Jag tycker inte att det där citatet stämmer särskilt väl med verkligheten. Långt ifrån. Men ibland händer det.

Jag var på middag och föreläsningar igår med nätverket Unga affärskvinnor 09 och lyssnade på Marika King, fd konsult och författare till boken Supernova, och Sara Linderoth, nykter alkoholist och egen företagare. Det var berättelser om att slå i botten och kämpa sig tillbaka.

Marika arbetade i flera år på konsultfirma med allt var det innebär av långa arbetsdagar (och nätter) resor och hets, tills hon en dag vaknade upp på ett hotellrum i Australien och inte kunde röra sig. Hon förstod inte alls varför och gick tillbaka till arbetet tio dagar senare. Efter ytterligare några års kämpande sade det stopp. Hon blev sjukskriven en längre tid och valde sedan att säga upp sig. Berättelsen handlade mycket om den förälskelse som arbetet innebar och förträngningen av alla personliga behov, till och med de mest basala som att äta, sova och gå på toaletten. Det handlade också mycket om vägen tillbaka.

Min enda större invändning mot det som sades var att hon enbart berättade om det som hänt ur ett individperspektiv. Inte förrän sent under frågestunden efteråt kom en ängslig fråga om hur arbetsgivaren agerat. Frågan rörde om de tagit hand om henne efter den första sjukskrivningen. Men inget om villkoren i branschen, arbetsgivarens ansvar att säga stopp och inse att 80 timmars arbetsveckor, vecka efter vecka efter vecka faktiskt är skadligt. Och hur man säger ifrån om det inte sker från arbetsgivarens sida (och det gör det ju inte). Den diskussionen hade verkligen varit relevant för oss "unga affärskvinnor". 

(Jag skulle någon gång vilja komma bortom "men det är så det är". Det är så provocerande!)

Saras berättelse handlade istället om den omedelbara och starka kärleken till alkoholen och till ruset, om lögner, manipulationer och djupaste misär. Ingen vändning fanns förrän hon slagit i botten, och botten låg verkligen långt ner. Artikeln i svd berättar det mesta bättre än vad jag kan återge här.

Det var en oerhört intressant och givande kväll!

Och efter hemkomst, diskussioner som på något vis lättade på kaoset och sömn vaknade jag i morse vaknade jag med en underlig och ovan känsla i kroppen. Ingen tyngd över bröstet. Jag insåg att det var första gången på väldigt länge som jag vaknade och kunde känna mig glad.

Berättelser, diskussioner, sömn. Jag har ännu inte fått vad jag vill ha (pyret!) men på något sätt har jag ändå fått vad jag behövde, vad jag efterlyste igår, och allt känns inte längre lika hemskt och hopplöst.