Det är obeskrivligt vackert höstväder ute men jag sitter hela dagen bakom mörkläggningsgardinder och lyssnar till tragik och åter tragik. Jag har ingen lust. Men det är i alla fall inte min personliga tragik. Kl 17.00 (ungefär..) kan jag stänga av skiten och gå ut i solen igen.
Min värsta träningsvärk har försvunnit och det är dags att anstränga sig lite igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar