Tre önskningar och allt som gick åt helvete

Jag hade tre önskningar inför valet:

1. Regeringsskifte

2. Att Fi skulle få åtminstone en procent (tänk en valrörelse utan valsedelsstress, vilken dröm!)

3. Att SD inte skulle komma in i riksdagen

Ingen av mina önskningar gick i uppfyllelse. Alliansen sitter kvar och kan fortsätta driva sin plånbokspolitik i ytterligare fyra hemska år. Fi:s valresultat har, nu när alla röster är färdigräknade, landat på ynka 0,40 procent, dvs sämre än förra valet (här är en fantastiskt liten valanalys). Och SD skrällde in i riksdagen. Som vågmästare dessutom. Det hade inte kunna bli så mycket värre. Har pendlat mellan att gråta, vara förbannad och att känna mig både frustrerad och rädd. Jag frågar mig inte hur det kunde hända, för det är egentligen inte så konstigt. Men jag har ändå inte riktigt landat i att det faktiskt har hänt. När jag satt på tunnelbanan och läste om valet tidningen omgiven av alla människor på väg till arbetet kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka. Svart på vitt, med trycksvärta på tidningspapper, visste vi nu att 5,7 procent röstat mot såna som oss. Det kändes inpå bara huden. Allt det hat som vi måste konfrontera och överleva i vår vardag hade över en natt fått parlamentarisk legitimitet.

Sen kom ett sms om en demonstration.

 

Den värsta apatin släppte. Vi var tusentals och mot rasism. Samlingen blev sedan världens längsta demonstrationståg och vi avslutade med middag och samtal i Gamla stan. Frågan vi ställde varandra var; vad ska du göra de närmaste fyra åren? 

Vad ska du göra?