Det började bra med namnlagsdebatt.
Andy Candy samtalsledde Kerstin Burman, jurist på
Byrån för lika rättigheter, Barbro Westerholm (fp) och en annan riksdagsledamot från (s), Madeleine Ågren, Fredrik Stillerud och Immanuel Brändemo. Först om de lösa grunderna för att vägra folk att få heta vad de vill; två meningar i en SOU från 1960 som är förarbete till den tidigare namnlagen från 1963.
Vid bedömningen av denna fråga kan ock ibland ifrågasättas, om ett namn är ägnat såsom förnamn för det barn som avses, såsom då föräldrar önska giva en flicka ett gossnamn. I sådana fall kan kyrkbokföraren väl oftast hävda att namnet måste antagas leda till obehag för bäraren, men denna synpunkt får större kraft om han samtidigt kan påvisa, att ett gossnamn ej är ägnat såsom förnamn åt en flicka.
Skatteverket eller PRV gör bedömningen om ett namn är lämpligt eller inte utifrån om namnet kan vara anstötligt eller om det kan orsaka obehag för bärare. Obehaget ska bedömas utifrån såväl allmänhetens synvinkel såsom bäraren själv. I själva verket verkar det dock som att Skatteverket och PRV främst utgår från allmänhetens eventuella obehag och nervositet inför en obestämbar kropp eller dissonansen mellan kropp och namn och juridiskt kön - för hur obehagligt kan det vara för en person att få ha det namn hen kallar sig själv och kallas av andra även på sina legitimationshandlingar? Bedömningen om ett namn kan betraktas som "könskonträrt" utgår från
svensk namntradition och präglas alltså i hög grad av etnocentrism. Från publiken hördes berättelsen om barnbarnet/pojken som fick avslag för namnet Eliot Dolores - ett vanligt namn enligt latinamerikansk/katolsk namntradition - eftersom skatteverket ansåg att namnet Dolores enligt svensk namntradition hade en tydlig feminin prägel. Heteronormativt/könsdualistiskt/dumt.
Publikens engagemang och berättelser gjorde att samtalet kändes mycket givande och intressant. Bäst enligt mitt tycke vad dock Andy som i sin roll som samtalsledare hann dissa monarkin, den svenska självbilden som världens mest jämställda och välutvecklade land och få Barbro Westerholm att erkänna att det politiska arbetet på skulle gå bättre och snabbare om färre män satt i riksdagen. Underbart!
Det blev en snabb ändring av planerna eftersom lunchen och hänget med Darling och Andy var så trevligt och Qaos fick vika för Dean Spade som började lite senare.
Dean Spade - jurist, transfeminist, antirasist och alldeles alldeles fantastisk. Han pratade fort och engagerat och jag önskade att jag haft med ett block eller ännu bättre en bandspelare för att få med alla klockrena citat och analyser. I programmet stod att samtalet skulle handla om "kopplingen mellan medelklassig, vit queer- och transpolitik, kriget mot terrorism, USA:s massfängslanden och den radikala antirasistiska och antifascistiska queerfeministiska kampen." Han lyckades få alla dessa trådar att knytas ihop och allt att verka helt solklart. Sällan att en vit person pratar så bra om antirasism och har antirasismen så i ryggmärgen, i aktivismen och organiseringen. (okej, de flesta säger att det är viktigt, men det känns oftast inte alls så helhjärtat och inte som att engagemanget spelar en aktiv roll i den politiska praktiken.) Fick flashbacks från diskussioner från olika etablerade organisationer, som historiskt varit väldigt vita/svenska, som jag varit verksam i där tilltalet varit "hur får vi dom att komma hit,?". Än värre "vi är ju en organisation som är öppen för alla, inkluderande." men alla finns inte där och folk undrar varför.
Den första frågan, istället för "varför", borde vara; Vems frågor driver vi egentligen?
Dean Spade menar att den politik vi driver måste utgå från dem som lider mest av förtrycket. Men HBT-rörelsen är alltför upptagen med att kämpa för juridiska rättigheter, som rätt att ingå/begå äktenskap och andra rättigheter som bara ger en liten del av HBT-commmunityt - de som ligger närmast normen - fördelar. Och han talade om försvaret för dessa prioriteringar - att allt annat anses vara för komplicerat och inte politiskt gångbart. Flashbacks från otaliga diskussioner om antirasism och intersektionalitet, om anklagelser om att företräda extrema särintressen och att splittra kampen.
Han berättade också om skapandet av Sylvia Rivera Law Project och om hur varje liten del av organisationen från början analyserats utifrån ett antirasistiskt perspektiv. Vem arbetar för lön, vem får synas, höras och representera organisationen, vart går pengarna? Om att det finns utarbetade metoder och analysredskap för att kunna göra en sådan genomgång och att hävda att det vore för komplicerat bara är ett sätt att smita från ansvaret att försöka skapa en verkligt medveten och inkluderande organisation. Ännu flera flashbacks.
Jag kan omöjligen göra föreläsningen rättvisa här och nu. Jag vill läsa och höra mer och jag kommer att återkomma. Diana Mulinari sa efteråt att hon tyckte att det var så roligt med sådana där ansvarslösa människor som vill avskaffa fängelser och allt. Jag tycker; visionärt och mycket inspirerade.
Musik på kulturhustaket avslutade Pride House för dagen. Goddess and She. My God. Good.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
