Latinskt temprament?

Jag var inte i Sverige när mediestormen kring de sexuella trakasserierna på Operan och Åsa Beckmans debattartikel blåste som bäst.

Visst finns det peoblem i konst- och musikvärlden. Jag har själv sett och upplevt hur vissa manliga musiker och dirigenters beteende skapat otrygghet, obehag och rädsla bland andra medarbetare. Allt från omotiverade vredesutbrott, utpekanden och utskällningar av enskilda inför gruppen och konstiga sexuella anspelningar och skämt (riktade mot väldigt unga människor). Och många kommer undan med förklaringen att de är begåvningar/genier, konstnärssjälar och excentriker. Ansvaret för personens agerande läggs på den utsatta istället. Det är sånt man får ta, skratta åt eller släta över.

Det latinska tempramentet tog tydligen över vid ett eller ett flertal tillfällen då balettchefen på Operan skickade mail med sexuellt innehåll till en annan anställd. Av någon anledning var det av vikt för operans chef att ange att mailen också var skrivna på italienska. Vad har det egentligen för betydelse? Och är det meningen att det ska vara lättare att förstå och förlåta beteendet om det förklaras med ett latinskt temperament? Låter som ett mycket lamt försök till bortförklaring. Operans chef hänvisar även till omdömeslöshet på ett väldigt osynliggörande sätt. Allt är en enskild händelse. Ingen struktur.

Mot bakgrund av det klimat som råder inom kultursfären är Beckmans debattartikel mycket modig.