Min morfar arbetade i många år på ett pojkhem, ett barnhem för unga pojkar som betraktades som busar eller hade föräldrar som inte enligt socialtjänstens mening kunde ta hand om dem. Hemma på vinden finns smalfilmer som morfar tagit från bandymatcher, skidutflykter, bad och pulkaåkning.
Jag vet inte hur förhållandena egentligen var på pojkhemmet. Kanske var det bara hemskt och åter hemskt. Det som kommer fram idag om forsterhemsplaceringar och institutionalisering av barn vittnar om vanvård och övergrepp. Jag önskar att jag varit mer frågvis medan morfar fortfarande levde.
Jag skulle vilja hitta de där barnen, som nu borde vara mellan 50 och
60 år, och dela med mig av filmerna. De visar något som i alla fall
liknar glada och fina ögonblick ur en bardom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja du...nu handlar det ju om att redovisa så mycket elände att det kan generera pengar men...jag kan bara säga som jag skrivit om tidigare att...utan barnhemmen så hade jag antagligen inte levat idag. Vi är några som faktiskt upplevt placeringarna som rena räddningsinsatserna, men tyvärr...vår historia är inte lika intressant.
På barnhemmen kom jag i kontakt med grymma människor...men också med kvinnor som både såg och brydde sig och som på sitt sätt tände ljus i mörkret så det goda fanns där också!
Du skulle kunna kontakta föreningen Samhällets styvbarn. Det kanske är någon medlem där som varit på samma hem och är intresserade av att se filmen?
Fint skrivet. Om jag vore en av pojkarna (numer vuxna män) skulle jag bli rörd av att få ta del av din morfars minnen.
Det borde finnas uppgifter hos den kommun som barnhemmet låg, om namnet och förmodligen listor på vilka barn som vårdades där.
//Fia - själv fd. instutitionsbarn
Jag var för ungefär ett år sedan inne på Samhällets styvbarns hemsida och letade efter berättelser från pojkhemmet men hittade ingen. Borde kanske ta kontakt precis som du föreslår!
Jag tror att det säkert fanns (och finns) både bra och dåliga placeringar. Flera av ungdomarna hade min morfar kontakt med i vuxen ålder och personalen där utgjorde säkert i många fall bra förebilder och lade ner mycket krälek i sitt arbete, men morfar berättade också om småpojkarna som grät sig till sömns varje kväll..
Skicka en kommentar