Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om asylrätt och migrationspolitik. Det har jag ju i och för sig redan gjort (min långa c-uppsats), men jag skulle kunna skriva minst en till. Bara inte nu.
I morse svarade jag på ett mail med frågor jag fått av en person som ska starta ett asylprojekt inom ramen för Sveriges Kvinnolobby (hur får man ett sånt jobb? vill ha!). Och på DN:s förstasida fanns idag två artiklar i ämnet. Om urholkningen av fristadssystemet för förföljda författare och om en man som tog fel tåg, hamnade utanför Sveriges gränser i Köpenhamn, och som nu på nytt måste ansöka om asyl i Sverige (dåligt formulerad TT-artikel så jag fattar inte riktigt vad som hänt rent juridiskt). Den senare akrikeln följs av ett större antal misstänkliggörande och rasistiska kommentarer. Det är som vanligt, men jag kan inte sluta att uppröras. Jag vill aldrig sluta uppröras.
Och jag tycker inte att asylrätten tillämpas som en rättighet längre. Snarare som ett undantag. Det har jag sett prov på i verkliga livet.
Bero skriver också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar