Början av 90-talet var en underlig och obehaglig tid. Från TV-apparaterna stömmade en blandning av Ny demokratis olika "glada" jippon och "drag under galoscherna" med Berts och Ians rasistiska uttalanden och lasermannen. Jag hade inte fyllt tio år men fattade att något var galet. Dryg en kilometer från där jag bor blev en kioskägare sönderskjuten av lasermannen och jag och min bästa vän, som var adopterad från Colombia, förbjöds att röra oss utomhus. Vi belv hämtatde och lämnade och fick hålla oss inomhus för vi var svartskallar och "riskgrupp".
Jag kan inte titta på Bert Karlsson utan att minnas hur det var.
Och jag hoppas att mina barn ska slippa uppelva något sådant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar