Problem med planet och vi fick ta allt vårt bagage och gå ut för att de skulle kunna testa motorerna. Drygt tre timmar försenade var vi äntligen i luften på väg från Santa Cruz och Bolivia.
Jag blev SÅ stressad när vi en timme innan nästa avgång kom fram till Miami och passpolisen tog in mig i ett rum för att de inte kunde släppa in mig för att jag hade annat passnummer än när jag kom in i landet första gången. Resans sista gråtattack. Men det gick bra och mamma och jag sprang vidare till nästa plan - som var en timme försenad.
Men men... efter drygt 30 timmar är vi hemma. HEMMA!
Jag har packat upp och tvättat två maskiner och jag väntar och längtar efter min Darling.
söndag 31 augusti 2008
torsdag 28 augusti 2008
Luften ar fri (an sa lange)
Den korta tiden i Villa Montes var anda fin. Vi at lunch ena dagen hos Pepe och Sonia och andra dagen hos Lida. Kvalls- och eftermiddagstéet (eller kaffet) var nastan alltid hos Lida pa pation. Jag hann med en "utekvall" med las primas. Vi at pa en av de tva restauranger som var oppna vid plazan, drack iskall ol och pratade. Ingen dans eftersom diskoteket var stangt pa grund av strejken. Daniela och jag satt uppe och pratade till sena natten. Glad, men hela tiden ocksa ledsen over att min Darling inte kunde vara med.
Eftersom vagsparrarna inte alls verkade vara pa vag att oppnas (strejkerna och blockaderna verkar snarare vara pa vag att intensifieras) borjade vi soka efter andra vagar att ta oss tillbaka till SC, passet och resan hem. Vi fick hur manga som helst forslag fran alla i familjen. Ana-Doris forslog att vi skulle ta oss till Yacuiba och darifran flyga till Tarija for att sedan flyga fran Tarija till Santa Cruz. Pepe foreslog att vi skulle ta oss till Yacuiba och darifran aka med samma plan som borgmastaren till Santa Cruz. Pepe trodde att han skulle kunna fa ett tillstand att aka ut fran Villa Montes fran Yacuiba. Om han inte skulle lyckas fram fram ett tillstand forslog han att vi skulle aka motorcykel till Yacuiba istallet. Hur han hade tankt sig att vi skulle fa med oss bagaget vet jag inte. Galning. Farmor sa "men ni kan val aka med la flota", alltsa buss. Vi forklarade att det inte gick pa grund av vagsparrarna, men hon tyckte anda att det var ett bra forslag och upprepade det nagra ganger till.
Till var undsattning kom en av mammas gamla flammor och Villa Montes rikaste gubbe (det hade ju varit ett bra parti, konstaterade mamma) Javier, aka Papilo. Han var kort och hade fula tander i guld sa klart, men mamma pastod att han varit riktigt stilig (i borjan av 70-talet alltsa). Han hade en kund som kunde fa fram ett litet plan som kunde ta oss fran direkt fran flygplatsen i Villa Montes till Santa Cruz. Det skulle kosta 600 dollar, men han atog sig att sanda ut en radioannons (fran Pepes radiostation "canal 13") for att hitta fler passagerare sa att det skulle bli billigare for oss. Ytterligare ett problem var hur vi skulle kunna betala. Det finns inga bankomater i Villa Montes och pa grund av strejken var alla banker stangda. Vi kunde inte fa ut nagra pengar att betala resan med (och jag har inte ens nagra). Inga problem - han atog sig att betala sa lange. Hela kvallen retades vi med min mamma over vilken hjalp vi fatt av Papilo tack vare henne. Hon bara skrattade.
Resan idag skjots forst upp och flyttades sedan fram. For att skjutas upp igen. Det var Omars fodelsedag och fodelsedagslunch for slakten och ett tiotal till var pa gang. Forst slangde vi i oss varsin tallrik soppa innan nagra gaster ens hunnit komma eftersom vi skulle vara tvungna att aka till flygplatsen. Men nar vi var pa vag att packa bilen och saga adjo ringde Papilo och meddelade att planet var forsenat. Det blaste sa mycket i Santa Cruz hade planet inte fatt tillstand att lyfta. Vi gick tillbaka till festen, at soppa igen, denna gang med resten av gasterna och med lite gitarrmusik i bakgrunden fran pappa med broder. Vi hann till och med med huvudratten, och for min del flera glas iskall ol (ol ar aldrig sa gott som i Villa Montes. det ar varmen i luften som gor ol till den idealiska iskalla torstslackaren) innan det oundvikliga avskedet. Jag grinade sa klart. Pussade och kramade alla och lovade att komma tillbaka snart. Och stanna langre nasta gang. Efter pappas hetsiga rop kastade vi oss in i bilen och han gasade ivag mot flygplatsen. Mamma och jag vinkade och grat.
Vagen fram till flygplatsen var inte sarskilt fortroendeingivande. Kossor betade och dammet gran grusvagen yrde. Planet var ett extremt litet enmotorigt plan med propeller framtill och fem passagerarplatser. Det kandes som att satta sig i ett sadant dar litet leksaksplan som brukar finnas for barnen utanfor matvaruaffarernas kassor. Litet och skort. Jag har akt ett sadant plan en gang forut. Det var en skrackfard. Denna gang fungerade i alla fall startmotorn (forra gangen fick Pepe och en annan gubbe dra igang propellern. utan startmotor stortar man om planet av nagon anledning skulle fa motorstopp i luften). Planet skakade och krangde nar vi lyfte. Mamma holl krampaktigt i min arm. Jag fotograferade. Sma lufgropar gjorde att det sog till i magen gang pa gang pa gang. Efter att vi stabiliserat oss tog jag fram min bok, Middlesex. Den tog slut ungefar en kvar innan landningen.
Vi visste att det skulle vara blasigt i Santa Cruz, men inte hur det skulle vara att landa med vart miniplan i blasten. Vi krangde hit och dit, bade uppat och nedat och at sidorna, innan vi forhallandevis mjukt dunsade ned pa marken. Mamma kunde andas ut och jag ocksa.
Fabiola kom och hamtade oss och jag tycker om att vara har. Det ar fint och hemtrevligt, inte som hos min faster Mary, som inte kan ha nagra fina mobler eller ens sma prydnadssaker framme (min kriminella kusin, juridikstuderande Marco, tar dem och saljer dem. Har exempelvis snott och salt foraldrarnas TV, stereo och till och med den lilla dunken med extra bensin. Alternativt slar han sonder dem nar han ar full.) och maste ha las pa alla dorrar och skap (Marco igen - svarta faret. I mitt och alsklingens rum fanns ett skap med dar man sag att han slitit upp hallaren till ett hanglas pa en av dorrarna. Det skapet hade fatt inbyggda las istallet.). Har finns internet och Skype och jag pratade med darling i nastan en timme och sag vardagsrummet hemma hos oss fast spegelvant i bakgrunden. Finaste.
Jag kommer hem. Snart.
Eftersom vagsparrarna inte alls verkade vara pa vag att oppnas (strejkerna och blockaderna verkar snarare vara pa vag att intensifieras) borjade vi soka efter andra vagar att ta oss tillbaka till SC, passet och resan hem. Vi fick hur manga som helst forslag fran alla i familjen. Ana-Doris forslog att vi skulle ta oss till Yacuiba och darifran flyga till Tarija for att sedan flyga fran Tarija till Santa Cruz. Pepe foreslog att vi skulle ta oss till Yacuiba och darifran aka med samma plan som borgmastaren till Santa Cruz. Pepe trodde att han skulle kunna fa ett tillstand att aka ut fran Villa Montes fran Yacuiba. Om han inte skulle lyckas fram fram ett tillstand forslog han att vi skulle aka motorcykel till Yacuiba istallet. Hur han hade tankt sig att vi skulle fa med oss bagaget vet jag inte. Galning. Farmor sa "men ni kan val aka med la flota", alltsa buss. Vi forklarade att det inte gick pa grund av vagsparrarna, men hon tyckte anda att det var ett bra forslag och upprepade det nagra ganger till.
Till var undsattning kom en av mammas gamla flammor och Villa Montes rikaste gubbe (det hade ju varit ett bra parti, konstaterade mamma) Javier, aka Papilo. Han var kort och hade fula tander i guld sa klart, men mamma pastod att han varit riktigt stilig (i borjan av 70-talet alltsa). Han hade en kund som kunde fa fram ett litet plan som kunde ta oss fran direkt fran flygplatsen i Villa Montes till Santa Cruz. Det skulle kosta 600 dollar, men han atog sig att sanda ut en radioannons (fran Pepes radiostation "canal 13") for att hitta fler passagerare sa att det skulle bli billigare for oss. Ytterligare ett problem var hur vi skulle kunna betala. Det finns inga bankomater i Villa Montes och pa grund av strejken var alla banker stangda. Vi kunde inte fa ut nagra pengar att betala resan med (och jag har inte ens nagra). Inga problem - han atog sig att betala sa lange. Hela kvallen retades vi med min mamma over vilken hjalp vi fatt av Papilo tack vare henne. Hon bara skrattade.
Resan idag skjots forst upp och flyttades sedan fram. For att skjutas upp igen. Det var Omars fodelsedag och fodelsedagslunch for slakten och ett tiotal till var pa gang. Forst slangde vi i oss varsin tallrik soppa innan nagra gaster ens hunnit komma eftersom vi skulle vara tvungna att aka till flygplatsen. Men nar vi var pa vag att packa bilen och saga adjo ringde Papilo och meddelade att planet var forsenat. Det blaste sa mycket i Santa Cruz hade planet inte fatt tillstand att lyfta. Vi gick tillbaka till festen, at soppa igen, denna gang med resten av gasterna och med lite gitarrmusik i bakgrunden fran pappa med broder. Vi hann till och med med huvudratten, och for min del flera glas iskall ol (ol ar aldrig sa gott som i Villa Montes. det ar varmen i luften som gor ol till den idealiska iskalla torstslackaren) innan det oundvikliga avskedet. Jag grinade sa klart. Pussade och kramade alla och lovade att komma tillbaka snart. Och stanna langre nasta gang. Efter pappas hetsiga rop kastade vi oss in i bilen och han gasade ivag mot flygplatsen. Mamma och jag vinkade och grat.
Vagen fram till flygplatsen var inte sarskilt fortroendeingivande. Kossor betade och dammet gran grusvagen yrde. Planet var ett extremt litet enmotorigt plan med propeller framtill och fem passagerarplatser. Det kandes som att satta sig i ett sadant dar litet leksaksplan som brukar finnas for barnen utanfor matvaruaffarernas kassor. Litet och skort. Jag har akt ett sadant plan en gang forut. Det var en skrackfard. Denna gang fungerade i alla fall startmotorn (forra gangen fick Pepe och en annan gubbe dra igang propellern. utan startmotor stortar man om planet av nagon anledning skulle fa motorstopp i luften). Planet skakade och krangde nar vi lyfte. Mamma holl krampaktigt i min arm. Jag fotograferade. Sma lufgropar gjorde att det sog till i magen gang pa gang pa gang. Efter att vi stabiliserat oss tog jag fram min bok, Middlesex. Den tog slut ungefar en kvar innan landningen.
Vi visste att det skulle vara blasigt i Santa Cruz, men inte hur det skulle vara att landa med vart miniplan i blasten. Vi krangde hit och dit, bade uppat och nedat och at sidorna, innan vi forhallandevis mjukt dunsade ned pa marken. Mamma kunde andas ut och jag ocksa.
Fabiola kom och hamtade oss och jag tycker om att vara har. Det ar fint och hemtrevligt, inte som hos min faster Mary, som inte kan ha nagra fina mobler eller ens sma prydnadssaker framme (min kriminella kusin, juridikstuderande Marco, tar dem och saljer dem. Har exempelvis snott och salt foraldrarnas TV, stereo och till och med den lilla dunken med extra bensin. Alternativt slar han sonder dem nar han ar full.) och maste ha las pa alla dorrar och skap (Marco igen - svarta faret. I mitt och alsklingens rum fanns ett skap med dar man sag att han slitit upp hallaren till ett hanglas pa en av dorrarna. Det skapet hade fatt inbyggda las istallet.). Har finns internet och Skype och jag pratade med darling i nastan en timme och sag vardagsrummet hemma hos oss fast spegelvant i bakgrunden. Finaste.
Jag kommer hem. Snart.
Som hemma
Jag inser att jag helt forsummat att skriva om mycket av det fantastiska med att vara har i Bolivia, dar jag aldrig bott, men som kanns som hemma anda. Men det stammer samtidigt att allt krangel med passet overskuggat det mesta, atminstone de ganger jag haft tid att satta mig ned och skriva.
Efter annu flera telefonsamtal till den amerikanska ambassaden vet jag nu att passet ar skickat, att det ligger pa DHLs kontor i Santa Cruz, bara nagra kvarter fran dar jag ar just nu. Underbart. Slut pa detta amne - helt enkelt.
Tiden i Villa Montes blev alldeles for kort. Bara tva dagar. Hemma. Vi akte dit i sondags, efter att ha skickat ivag Darling till min kusin Fabiola (dar jag sjalv befinner mig just nu). Sex timmar i en liten overlastad bil. Det var stekhett och i vanlig ordning svettades jag. Pappa korde fort och vajde for korna i 120 km/h som utan att blinka utan forvarning kunde bestamma sig for att ga over vagen. I lugn takt. Ouff.
Manga och langa kramar foljde nar vi kom fram. Mina tios och tias och primos och primas och sobrins och sobrinas och sa farmor. Alla var dar. Pappa hade byggt en ny mur runt huset sedan sist jag var dar som nu nastan var klar. Portarna fattades. Jag lovade at bidra med en port med min forsta lon.
Det ar svart att beskriva hur det kanns att vara dar, att formedla hur luften kanns i lungorna, skratten och musiken nar alla sitter samlade pa eftermiddagen med en mate de hierba som gar laget runt. Prat om relationer och politik, Evo och blockaderna och strejkerna. Om landets utvekling. Alla har asikter men alla ar inte ense.
Vi var tvugna att hasta ivag pa sondagen eftersom det skulle bli en blockad av vagarna i omradet pa mandagen. Alla vi pratade hade olika uppfattningar om hur lange den skulle vara; ett dygn, 48 timmar, indefinido? Inte sa lange var de flesta i alla fall overens om. Folket har trottnat, butiksagarna och forsaljarna forlorar sina levebrod om de inte far ha oppet och salja och hela landet forlorar pa att kommunikationerna stryps i hela sydostra delen av landet, dar ocksa vagarna till Argentina och Paraguay stangts av. Allt eftersom tiden gick forstod vi dock att de inte skulle slappa sparrarna i forsta taget. Redan pa mandagskvallen hade annu ett orosmoment (utover passet) lagts till. Hur skulle vi komma darifran for att kunna komma hem?
Mellan samtalen till amerikanska ambassaden och diskussionerna/spekulationerna om strejken och blockadernas langd tog jag det lugnt med familjen. Farmor var glad att se mig. Min farmor - glad och skrattande - ar inte en vanlig syn. Hon brukar vara ganska bister. Speciellt mot mig, eftersom hon tidigare uttryckt att hon tycker att det ar en skam att jag inte kan prata spanska ordentligt (det tycker jag ocksa). Men jag ar modigare nu, och pratar fastan jag bojer verben fel ibland, och hon verkade nojd och glad over detta.
Familjens gata ligger vid Avenida Heroes del Chaco, en av samhallets huvudgator. Min tio Pepe och Sonia bor narmast min pappa (som har sitt hus pa en tomt pa andra sidan tvargatan fran avenidan). Hos Pepe och Sonia bor aven min farmor, Maria, abuelita, snart 90 ar. I husets gamla del bor sonen Jesus, min kusin, med sin fru Marina och sonen José Nicolas. Detta hus fortsatter nedat gatan och dar bor Ana-Liz med maken Omar. Ana-Liz ar en kusin till mig. Vagg i vagg (eller samma hus egentligen) bor min tia Lida, Ana-liz mamma. Hon ar gift med bor sjalv. Slangde ut maken (kallad Gringo) efter att han slapat hem tre (eller fler) oakta barn. Att skilj sig ar dock inte aktuellt. Gringo bor nu istallet hos deras aldsta dotter Maruja, tva, tre kvarter bort. Maruja (som har tre barn sjalv) tar ocksa hand om tva av sina halvsyskon, "oaktingarna". Innanfor Lidas del av huset har Ana-Doris (advokaten) ett eget hus dar hon bor med maken vars namn jag inte kan men som kallas Choco ("ljusing"). Hon ar tvillingsyster med Ana-Liz. Ana-Doris har sjalv tvillingar - Carolina och Valentina. De ar fem ar nu och jattesota. Pa Lidas gard bor aven hennes yngsta dotter, Daniela, i ett rum med egen ingang och toalett. Daniela ar en av de kusiner jag star narmast. Hon ar psykolog och arbetar med sexualuplysning och HIV-prevention. Gar man langre bak kommer man till Tia Marys och Monos tomt. Hon har ett sedan sist byggt klart sitt hus (redo for inflyttning efter "pensionen", sa snart yngsta sonen och strulpellen Marco tagit sin juristexamen - ojala). Fabiola har ocksa byggt ett hus i ena hornet av tomten, med turkosa golvklinkers bade inne i huset och pa verandan. De andra hornen av tomten ar reserverade for de andra barnens framtida husbyggande.
Tillbaka till pappas tomt som ligger pa andra sidan tvargatan. Forst byggde han bara ett litet hus med tva rum och badrum. Inget kok. Nu har han byggt till ett kok och ett forrad. Och sa muren. Nastan varje gang han ringt hem har han rapporterat om byggandet av muren, el muro, eller bett oss skicka mer pengar for byggandet av muren. Bouganvillan jag och Victor planterade for tre ar sedan har vaxt till sig ordentligt och ger skugga at altanen och sovrummet. Apelsintraden som jag var med och planterade nar straxt over midjan pa mig och har blommat for forsta gengen i ar. Nagra av papayatraden hade dott, av nagon slags tradsjukdom, men nya ar pa vag, och det stora citrontradet och apelsintradet har blivit storre. Pa pappas tomt bor aven ett fattigt lite aldre par som har ett litet ruckligt hus av lertegel. De har ocksa byggt ut, med kojliknande forrad tackta av pressenningar och tar nu upp en mycket storre del av tomten an pappa. Pappa lat dem bo dar eftersom de inte hade nagonstans att bo mot att de skulle se efter huset nar han ar borta, vattna traden och plantorna och annat. Detta har dock inte fungerat sa bra. Varje gang nar han varit borta har massa smatrad och vaxter varit doda och sist hade ett av de stora traden fallts. Gubben sa att det torkat och dott, men det gor sa stora trad valdigt sallan, och pappa tror att han sagat ned det och salt virket. Tanten som bor dar ar mycket snallare. Hon ar den enda av de tva som verkar jobba. Hon tvattar klader at folk. Gubben verkar mest sitta och titta pa TV. En iakttagelse man tidigt gor har ar att gubbar (oavsett social status) sitter ned valdigt mycket, medan kvinnorna fixar och donar och hamtar saker. En kopp, sked, varm mjolk, ett rent glas, serverar mat och bar ut tallrikar at de parkerade gubbsen.
tisdag 26 augusti 2008
Det ar omojligt att aterge allt som hant sedan sist
Det har varit alltfor manga turer och lika manga gratattacker.
Jag fick forst en appointment for visumintervju pa amerikanska ambassaden kl 10 tisdagen den 19. Mandag kvall satte darlig och jag oss i bussen for att aka de 18 timmarna till La Paz. Tva timmar efter efter att vi lamnat Santa Cruz ringde telefonen och en telefonist fran argentiina avbokade intevjun och erbjod mig en ny tid den 9 september. Med 15 timmars busserasa framfor mig kunde jag inget annat an grata. Eftersom telefonisten bara pratade spanska forstod jag inte riktigt allt han sa. Han forklarade inte varfor intervjun var installd och han kunde inter beratta var jag skulle ringa och vem jag skulle prata med for att fa en ny tidigare tid. Jag bad upprepade ganger om att fa tala med en engelsksprakig telefonist, men det fanns ingen. Jag bad honom ringa min pappa istallet, men han vagrade. Tillslut, eftersom vi lamnade bebyggelsen och darmed aven tackningsomradet for min telefon, brots samtalet. Angestnatt pa bussen.
Framme i La Paz gick vi forst till svenska konsulatet och hamtade upp passet och bad aven om hjalp att fa en ny tid. De sa att de inte kunde gora mycket medan kvinnan pa konsulatet ringde i alla fall och vi fick en forklaring till varfor inervjun hade stallts in. Nar ambassaden hade fatt bokningslistan fran call centret i Agentina hade de gjort bedomningen att min situation inte var en emergency och hade darfor strukit mig fran listan. Kvinnan pa konsulatet sa att hon skulle forsoka skriva till amerikanska ambassaden och sa att vi ocksa borde gora det. Sa tillbaka pa hotellet (ett finare och dyrare denna gang, langre ned i "gropen") satte vi oss ned och forfattade nast intill en roman. Monica skrev overtygande med sin perfekta, lagom formella engelska. Hade inte kunnat bli battre. Pa eftermiddagen fick vi svar. Jag hade fatt en ny tid pa torsdagen den 21. Overlyckliga borjade vi forbereda och kolla att vi hade alla mina dokument. Samt att planera en semesterdag i La Paz-omradet till dagen efter. Vad skulle vi annars gora?
Det blev en tur till Tiwanaku pa onsdagen som var helt fantastisk. Om detta har jag mycket mer att beratta och fina bilder att visa, men det far bli senare. Guiden, Edvin, var engagerad och stolt over att fa formedla arvet efter Tiwanaku och gjorde besoket intressant pa alla satt och vis.
Och sa till torsdagen - den stora dagen. Kvallen innan hade min oroliga alskling forberett mig pa fragor om mina asikter om kriget i Irak och annat laskigt och jag var nervos. Jag tog taxi till ambassaden till kl 8.00 och mottes dar av en laaaang ko av manniskor som alla vantade pa att fa komma in pa intervju. Samtliga var bolivianer, och sa jag. Strax efter kl 9 hade jag kommit fram till forsta kontrollen, fortfarande utanfor ambassaden, och da visade det sig att ansiktet pa kortet jag hade tagit med mig inte var i ratt storlet. Jag fick springa over pa andra sidan gatan dar det fanns ett fotostalle och ta ett nytt kort. Det tog kanske 15 minuter och jag var vansinnigt stressad pa mitt speciella vis. Tillbaka till ambassaden. Jag kom efter lite om och men igenom sakerhetskontrollen, metalldetekotor och rontgen av de fa tillhorigheter jag hade med mig. Darefter slapptes jag igenom tva ytterigare portar och kom tillslut till ett vantrum. Dar spenderades resten av dagen. I annu en laaaang ko. Forst forst till en lucka dar de kollade blanketterna och fotograferade av fotot pa ansokan, sen till en annan lucka dar de scannade fingrar och tummar pa bada handerna, och till en tredje dar man skulle forevisa sina dokument, vilket i mitt fall var polisanmalan fran CBBA. Sedan fick man en nummerbricka for att fa komma till intervjun. Jag vantade och vantade. Nar klockan blivit narmare halv ett var det min tur och intervjun visade sig vara mycket ofarlig. Ingen intervju alls. en vanlig kosulatkvinna beklagade sig over det okade antal stolderna i CBBA och kastade ett getoga pa polisanmalan. Sedan fagade hon om jag ville fa ett visum for tio ar istallet for ett transit visum "sa att du far nagot for pengarna". Ja tack, sade jag. Det skulle vara klart senare pa eftermiddagen, sa hon bad mig komma tillbaka kl 16.00 och hamta upp passet med visumet.
Sa har langt gick allt bra. Jag atervande lycklig till Darling som vantat oroligt pa hotellet. Vi fordrev tiden pa en kinarestaurang och at glass till vi sprack och tog sedan taxi tillbaka till ambassaden.
Passet var inte klart. "Ring imorgon!" sade kvinnan i luckan.
Vi hade flygbiljetter tillbaka till Santa Cruz samma kvall, och nagot besvikna tog vi en taxi som stretade sig upp ur gropen till El Alto dar flygplatsen ligger. Trodde flera ganger att motorn inte skulle klara det och att vi skulle valta baklanges och rulla ned, sa brant var det, men det gick. Och flyget var sa skont och smidigt i jamforelse med bussen. Tva timmar senare hade vi anlant i Santa Cruz och blev hamtade av en taxi som pappa bestallt.
Fredagen kom och pa morgonen ringde jag. Kunde inte fa nagra besked sa de bad mig att ringa pa eftermiddagen. Ringde forstas pa eftermiddagen igen men kunde inte fa nagot svar da heller. Min ansokan hade inte hunnit passera alla kontroller. Men pa mandag skulle det vara klart. Sakert.
Lordagen var behaglig. Det fanns inget jag kunde gora at passet och vi fick tid att slappna av och ha semester. Tiden rackte inte for att aka till Villa Montes over dagen (6-7 timmar bort) sa Darling fick inte komma dit. Denna gang alltsa. Istallet akte vi pa en dagstur till Samaipata. Jag njot av det milda klimatet, vinden och tystnaden. Det kandes som Liden, langt uppe i norra Sverige, dar bara vindens sus kan overrosta insekternas surrande. Utkarvningarna i berget och ruinerna var faschinerande. Alsklingen tog fantastiska bilder som vanligt. De kommer hit senare. Nar jag kommer hem. OM.
Fortsattning foljer...
Jag fick forst en appointment for visumintervju pa amerikanska ambassaden kl 10 tisdagen den 19. Mandag kvall satte darlig och jag oss i bussen for att aka de 18 timmarna till La Paz. Tva timmar efter efter att vi lamnat Santa Cruz ringde telefonen och en telefonist fran argentiina avbokade intevjun och erbjod mig en ny tid den 9 september. Med 15 timmars busserasa framfor mig kunde jag inget annat an grata. Eftersom telefonisten bara pratade spanska forstod jag inte riktigt allt han sa. Han forklarade inte varfor intervjun var installd och han kunde inter beratta var jag skulle ringa och vem jag skulle prata med for att fa en ny tidigare tid. Jag bad upprepade ganger om att fa tala med en engelsksprakig telefonist, men det fanns ingen. Jag bad honom ringa min pappa istallet, men han vagrade. Tillslut, eftersom vi lamnade bebyggelsen och darmed aven tackningsomradet for min telefon, brots samtalet. Angestnatt pa bussen.
Framme i La Paz gick vi forst till svenska konsulatet och hamtade upp passet och bad aven om hjalp att fa en ny tid. De sa att de inte kunde gora mycket medan kvinnan pa konsulatet ringde i alla fall och vi fick en forklaring till varfor inervjun hade stallts in. Nar ambassaden hade fatt bokningslistan fran call centret i Agentina hade de gjort bedomningen att min situation inte var en emergency och hade darfor strukit mig fran listan. Kvinnan pa konsulatet sa att hon skulle forsoka skriva till amerikanska ambassaden och sa att vi ocksa borde gora det. Sa tillbaka pa hotellet (ett finare och dyrare denna gang, langre ned i "gropen") satte vi oss ned och forfattade nast intill en roman. Monica skrev overtygande med sin perfekta, lagom formella engelska. Hade inte kunnat bli battre. Pa eftermiddagen fick vi svar. Jag hade fatt en ny tid pa torsdagen den 21. Overlyckliga borjade vi forbereda och kolla att vi hade alla mina dokument. Samt att planera en semesterdag i La Paz-omradet till dagen efter. Vad skulle vi annars gora?
Det blev en tur till Tiwanaku pa onsdagen som var helt fantastisk. Om detta har jag mycket mer att beratta och fina bilder att visa, men det far bli senare. Guiden, Edvin, var engagerad och stolt over att fa formedla arvet efter Tiwanaku och gjorde besoket intressant pa alla satt och vis.
Och sa till torsdagen - den stora dagen. Kvallen innan hade min oroliga alskling forberett mig pa fragor om mina asikter om kriget i Irak och annat laskigt och jag var nervos. Jag tog taxi till ambassaden till kl 8.00 och mottes dar av en laaaang ko av manniskor som alla vantade pa att fa komma in pa intervju. Samtliga var bolivianer, och sa jag. Strax efter kl 9 hade jag kommit fram till forsta kontrollen, fortfarande utanfor ambassaden, och da visade det sig att ansiktet pa kortet jag hade tagit med mig inte var i ratt storlet. Jag fick springa over pa andra sidan gatan dar det fanns ett fotostalle och ta ett nytt kort. Det tog kanske 15 minuter och jag var vansinnigt stressad pa mitt speciella vis. Tillbaka till ambassaden. Jag kom efter lite om och men igenom sakerhetskontrollen, metalldetekotor och rontgen av de fa tillhorigheter jag hade med mig. Darefter slapptes jag igenom tva ytterigare portar och kom tillslut till ett vantrum. Dar spenderades resten av dagen. I annu en laaaang ko. Forst forst till en lucka dar de kollade blanketterna och fotograferade av fotot pa ansokan, sen till en annan lucka dar de scannade fingrar och tummar pa bada handerna, och till en tredje dar man skulle forevisa sina dokument, vilket i mitt fall var polisanmalan fran CBBA. Sedan fick man en nummerbricka for att fa komma till intervjun. Jag vantade och vantade. Nar klockan blivit narmare halv ett var det min tur och intervjun visade sig vara mycket ofarlig. Ingen intervju alls. en vanlig kosulatkvinna beklagade sig over det okade antal stolderna i CBBA och kastade ett getoga pa polisanmalan. Sedan fagade hon om jag ville fa ett visum for tio ar istallet for ett transit visum "sa att du far nagot for pengarna". Ja tack, sade jag. Det skulle vara klart senare pa eftermiddagen, sa hon bad mig komma tillbaka kl 16.00 och hamta upp passet med visumet.
Sa har langt gick allt bra. Jag atervande lycklig till Darling som vantat oroligt pa hotellet. Vi fordrev tiden pa en kinarestaurang och at glass till vi sprack och tog sedan taxi tillbaka till ambassaden.
Passet var inte klart. "Ring imorgon!" sade kvinnan i luckan.
Vi hade flygbiljetter tillbaka till Santa Cruz samma kvall, och nagot besvikna tog vi en taxi som stretade sig upp ur gropen till El Alto dar flygplatsen ligger. Trodde flera ganger att motorn inte skulle klara det och att vi skulle valta baklanges och rulla ned, sa brant var det, men det gick. Och flyget var sa skont och smidigt i jamforelse med bussen. Tva timmar senare hade vi anlant i Santa Cruz och blev hamtade av en taxi som pappa bestallt.
Fredagen kom och pa morgonen ringde jag. Kunde inte fa nagra besked sa de bad mig att ringa pa eftermiddagen. Ringde forstas pa eftermiddagen igen men kunde inte fa nagot svar da heller. Min ansokan hade inte hunnit passera alla kontroller. Men pa mandag skulle det vara klart. Sakert.
Lordagen var behaglig. Det fanns inget jag kunde gora at passet och vi fick tid att slappna av och ha semester. Tiden rackte inte for att aka till Villa Montes over dagen (6-7 timmar bort) sa Darling fick inte komma dit. Denna gang alltsa. Istallet akte vi pa en dagstur till Samaipata. Jag njot av det milda klimatet, vinden och tystnaden. Det kandes som Liden, langt uppe i norra Sverige, dar bara vindens sus kan overrosta insekternas surrande. Utkarvningarna i berget och ruinerna var faschinerande. Alsklingen tog fantastiska bilder som vanligt. De kommer hit senare. Nar jag kommer hem. OM.
Fortsattning foljer...
lördag 16 augusti 2008
Semester
Idag har jag typ bara svettats. Kroppen ar tackt av svett och i svetten fastnar det damm som flyger runt av den starka vinden. Vinden gor de dryga 30 graderna uthardliga. Har handlat lite presenter idag, betalat 131 dollar for mitt visum (underbart med lordagsoppna banker!) och atit glass. Precis som det ska vara pa semester.
Imorgon aker vi tillbaka till La Paz och hamtar passet och pa tisdag hoppas jag fa tid for intervju pa amerikanska ambassaden. Hoppas hoppas. Intervjutiden ar enda orosmomentet just nu, allt annat verkar flyta pa bra. Maste ringa och boka tiden sa fort jag far mitt pass och mitt passnummer. Atta minuter har jag pa mig att forsoka overtyga dem om att det ar en emergency sa vi slipper stanna ytterligare en dag i La Paz. I vilket fall har vi nu bestamt att vi ska flyga tillbaka. Yes!
Imorgon aker vi tillbaka till La Paz och hamtar passet och pa tisdag hoppas jag fa tid for intervju pa amerikanska ambassaden. Hoppas hoppas. Intervjutiden ar enda orosmomentet just nu, allt annat verkar flyta pa bra. Maste ringa och boka tiden sa fort jag far mitt pass och mitt passnummer. Atta minuter har jag pa mig att forsoka overtyga dem om att det ar en emergency sa vi slipper stanna ytterligare en dag i La Paz. I vilket fall har vi nu bestamt att vi ska flyga tillbaka. Yes!
fredag 15 augusti 2008
Tillbaka till Santa Cruz - gladjebesked!
Jag fick precis ett mail om att mitt pass ar klart och kommer att skickas idag fran Buenos Aires till La Paz. Kommer alltsa kunna aka tillbaka och hamta det samt ansoka om visum tidigare i nasta veckan an planerat. Kanns skont!
Pa lyxbussen - som var bekvam och sval sa lange solen inte sken - blev jag jatteledsen igen for allt krangel med passet. Oroade mig for att jag inte skulle fa allt klart i tid, att jag inte skulle hinna umgas med min familj och att semestern skulle kannas helt misslyckad, med bussresa pa bussresa pa bussresa. Darling trostade mig. Och nu, med besekedet att passet ar pa vag, kanns allt mycket battre.
Varmen gor ocksa sitt. Jag trivs battre har i laglandet, med tropisk varme och svett. Battre an fem lager klader, torra läppar och Darling med ett huvud som haller pa att sprangas. Nar vi aker tillbaka till La Paz ska vi bo pa ett hotell som ligger nastan allra langst ned i "gropen" som ar staden. Dyrare, men uthardligt. Inget ont om La Paz egentligen. Det ar otroligt fint och haftigt att vara sa hogt, men jag ar lugnare har. Kanns som semester igen! Och snart ska Darling bjuda mig (for jag kan fortfarande inte fa ut nagra pengar fran mitt dumma visakort) pa banana split pa Fridolin, en glassbar runt hornet. Kallt och gott.
Pa lyxbussen - som var bekvam och sval sa lange solen inte sken - blev jag jatteledsen igen for allt krangel med passet. Oroade mig for att jag inte skulle fa allt klart i tid, att jag inte skulle hinna umgas med min familj och att semestern skulle kannas helt misslyckad, med bussresa pa bussresa pa bussresa. Darling trostade mig. Och nu, med besekedet att passet ar pa vag, kanns allt mycket battre.
Varmen gor ocksa sitt. Jag trivs battre har i laglandet, med tropisk varme och svett. Battre an fem lager klader, torra läppar och Darling med ett huvud som haller pa att sprangas. Nar vi aker tillbaka till La Paz ska vi bo pa ett hotell som ligger nastan allra langst ned i "gropen" som ar staden. Dyrare, men uthardligt. Inget ont om La Paz egentligen. Det ar otroligt fint och haftigt att vara sa hogt, men jag ar lugnare har. Kanns som semester igen! Och snart ska Darling bjuda mig (for jag kan fortfarande inte fa ut nagra pengar fran mitt dumma visakort) pa banana split pa Fridolin, en glassbar runt hornet. Kallt och gott.
torsdag 14 augusti 2008
Inte sa latt som jag trodde.. igen
Ringde for att dubbelkolla med amerikanska ambassaden om hur jag ska gora for att soka emergency visa och det visade sig vara krangligare an vad de sa forra gangen sa jag grinade (igen) och lade pa och bad Darling ringa och hon var sa bestamd att personen pa ambassaden hotade med att lagga pa. Men jag fick klara besked i alla fall. Och det kommer att ta minst tva dagar att fa visumet, men de kan skicka passet med DHL till Santa Cruz sa jag slipper stanna i La Paz mer an tv dagar om allt gar som det ska och passet kommer fran Argentina i tid. Gode gud och ta i tra och allting. Det maste komma i tid.
Nu har jag ocksa kopt ett telefonkort for 110 Bs. som jag maste ha for att ringa till ett call center i Argentina for att boka min intervju for visumet. Ett samtal, 8 minuter, 110 Bs. Helt galet. Fattar overhuvud taget inte varfor jag maste ha ett visum for att kunna hanga nagra timmar i Miami och Newark. Pa hemresan ska vi inte ens sova over utan det ar bara flygplatshang jag menar. Det ar ocksa galet.
Darling och jag gick kvarteret runt idag och tittade pa mercado de las brujas, artesania och hon shoppade lite till. Jag kunde inte eftersom mina pengar (och lite av min alsklings) gatt at till passet och DHL och mitt visakort vill inte fungera. "Tillfalligt fel" har det statt det senaste ett och ett halvt dygnet nar jag forsokt ta ut pengar. Hoppas att det funkar i Santa Cruz.
Nu ar vi alla fall pa bussterminalen och har kopt resan tillbaka till SC med lyxbussen som ska ta oss dit pa bara 14 timmar. Sen vill jag aka direkt till Villa Montes for jag vill ha semester och bara hanga och glomma bort allt som har med passet och all byrakrati att gora.
Kollade igen pa UDs hemsida och nu har de andrat informationen som var felaktig. Det ar i alla fall bra.
Nu har jag ocksa kopt ett telefonkort for 110 Bs. som jag maste ha for att ringa till ett call center i Argentina for att boka min intervju for visumet. Ett samtal, 8 minuter, 110 Bs. Helt galet. Fattar overhuvud taget inte varfor jag maste ha ett visum for att kunna hanga nagra timmar i Miami och Newark. Pa hemresan ska vi inte ens sova over utan det ar bara flygplatshang jag menar. Det ar ocksa galet.
Darling och jag gick kvarteret runt idag och tittade pa mercado de las brujas, artesania och hon shoppade lite till. Jag kunde inte eftersom mina pengar (och lite av min alsklings) gatt at till passet och DHL och mitt visakort vill inte fungera. "Tillfalligt fel" har det statt det senaste ett och ett halvt dygnet nar jag forsokt ta ut pengar. Hoppas att det funkar i Santa Cruz.
Nu ar vi alla fall pa bussterminalen och har kopt resan tillbaka till SC med lyxbussen som ska ta oss dit pa bara 14 timmar. Sen vill jag aka direkt till Villa Montes for jag vill ha semester och bara hanga och glomma bort allt som har med passet och all byrakrati att gora.
Kollade igen pa UDs hemsida och nu har de andrat informationen som var felaktig. Det ar i alla fall bra.
La Paz - dag 2
Antligen har jag lart mig hur man slipper frysa pa natterna i La Paz! Man har lakan, tre filtar och ett overkast over sig och delar sangen med sitt alsklingselement - Darling.
Vi planerar att aka harifran ikvall med direktbuss till Santa Cruz, bus cama con 3 filas, en slags lyxbuss med bara tre stolar i bredd och sa klart bade varme och AC. Det ska ta 14-15 timmar vilket ar snabbare an om man skulle ta buss till CBBA och byta dar.
Innan vi aker ska vi anda forsoka se lite av staden, haxornas marknad och Plaza de San Fransisco som ligger precis i narheten av vart hostal. Det blir inga langa promenader eftersom alsklingen blir dalig sa fort vi gar lite for langt och liiite for fort. Till och med nu nar vi sitter helt stilla vid datorerna har hon ont i huvudet. Stackars.
Enda "mastet" idag som ar kopplat till det forsvunna passet ar ett samtal till amerikanska ambassaden om visumet. Hoppas det gar smidigt!
Vi planerar att aka harifran ikvall med direktbuss till Santa Cruz, bus cama con 3 filas, en slags lyxbuss med bara tre stolar i bredd och sa klart bade varme och AC. Det ska ta 14-15 timmar vilket ar snabbare an om man skulle ta buss till CBBA och byta dar.
Innan vi aker ska vi anda forsoka se lite av staden, haxornas marknad och Plaza de San Fransisco som ligger precis i narheten av vart hostal. Det blir inga langa promenader eftersom alsklingen blir dalig sa fort vi gar lite for langt och liiite for fort. Till och med nu nar vi sitter helt stilla vid datorerna har hon ont i huvudet. Stackars.
Enda "mastet" idag som ar kopplat till det forsvunna passet ar ett samtal till amerikanska ambassaden om visumet. Hoppas det gar smidigt!
onsdag 13 augusti 2008
La Paz - dag 1
Darling, som kande av hojden redan i Cochabamba, mar inte bra har. Trots att hon tar hojdsjukepiller har hon ont i brostet, huvudvark och svart att andas. Jag sjalv kanner mig nastan totalt opaverkad, det gar till och med battre an forra gangen. Bara andfadd om jag gar for fort. Galet hur olika manniskor reagerar pa hojden..
Svenska konsulatet i La Paz ar inte mina nya vanner. Ringde dem redan igar fran CBBA for att ta reda pa vad som kravdes och fick en diger lista pa vad jag skulle behova for att fa mitt nya pass:
- 3 bilder 3.5x4.5 cm
- kopia pa polisanmalan
- kopia pa legitimation
- svenskt personbevis
- kopia pa biljetten hem
Dessutom sa hon att det skulle ta minst fem vardagar att fa passet (om skickat med DHL som skulle kosta 105 dollar extra) samt att jag ocksa skulle vara tvungen att soka visum till USA eftersom jag passerar tva flygplatser i USA pa vagen hem (for ca 100 dollar till). Jag blev forst helt fortvivlad och borjade grina men satt sedan igang och fixa alla saker som behovdes. Samtidigt tyckte jag att det var lite konstigt och dubbelkollade med UDs hemsida. Och dar stod att det bara kravdes 1) legitmation 2) polisanmalan 3) 3 foton samt att det skulle ta 1-2 dagar att fa ut det nya passet till en kostnad av ca 1200 kr. Aven pa polisens hemsida stod att man bara behovde vanlig legitimation for att fa ut ett tillfalligt pass. Jag mailade Skatteverket om personbevis, men hade inte fatt nagot svar i morse sa jag gick till konsulatet anda med det jag hade (vilket var mer an vad som kravdes enligt UD) och tankte att pa ett svenskt konsulat maste man val anda kunna folja svenska regler..
Icke. Forst brakade jag och sedan borjade jag grina igen for att jag blev sa arg, men utan personbevis skulle jag inte kunna fa mitt pass sa kvinnan pa konsulatet. Fick prata med ambassaden i Argentina som sa samma sak. Men halla, det kan inte sta hur man ska gora UD:s hemsida - med information till nodstallda specifikt i Bolivia, Paraguay och Uruguay - nar det inte galler egentligen. Javligt irriterande.
Eftersom Darling mar sa daligt maste vi aka harifran och sedan maste jag aka tillbaka sjalv nar Darling akt tillbaka till Sverige och stanna minst ett dygn for att hinna fa mitt amerikanska visum. Och eftersom jag inte har nagot pass kan jag inte flyga till La Paz fran Santa Cruz eller nagon annan storre stad utan maste aka buss. Vilket innebar att jag har att se fram emot drygt 20 timmars bussresa x 2. Forst till SC och Villamontes och sedan fran Villamontes tillbaka till La Paz. Och eftersom hela resekassan och lite till gatt att till att betala for pass, DHL och visum far jag formodligen aka tillbaka till Villamontes med buss en gang till. Kanns inte jattekul for jag hade sa klart hellre bara hangt de sista dagarna med min familj i Villamontes.
Men lite om La Paz da: det ar fint och kallt. Har sett en massa jattefin street art, men inte kunnat fota sa mycket eftersom vi sag det mesta fran taxibilen till konsulatet. Vi har ocksa kopt lite presenter - eller mycket presenter faktiskt. Har shoppat loss nu pa kvallen nar Darling antligen kanner sig lite battre. Vi at gott pa turistig restaurang och har haft en rolig kvall helt enkelt. Kanns som vi varit oss sjalva igen och har kunnat strunta i allt krangel med passet.
Svenska konsulatet i La Paz ar inte mina nya vanner. Ringde dem redan igar fran CBBA for att ta reda pa vad som kravdes och fick en diger lista pa vad jag skulle behova for att fa mitt nya pass:
- 3 bilder 3.5x4.5 cm
- kopia pa polisanmalan
- kopia pa legitimation
- svenskt personbevis
- kopia pa biljetten hem
Dessutom sa hon att det skulle ta minst fem vardagar att fa passet (om skickat med DHL som skulle kosta 105 dollar extra) samt att jag ocksa skulle vara tvungen att soka visum till USA eftersom jag passerar tva flygplatser i USA pa vagen hem (for ca 100 dollar till). Jag blev forst helt fortvivlad och borjade grina men satt sedan igang och fixa alla saker som behovdes. Samtidigt tyckte jag att det var lite konstigt och dubbelkollade med UDs hemsida. Och dar stod att det bara kravdes 1) legitmation 2) polisanmalan 3) 3 foton samt att det skulle ta 1-2 dagar att fa ut det nya passet till en kostnad av ca 1200 kr. Aven pa polisens hemsida stod att man bara behovde vanlig legitimation for att fa ut ett tillfalligt pass. Jag mailade Skatteverket om personbevis, men hade inte fatt nagot svar i morse sa jag gick till konsulatet anda med det jag hade (vilket var mer an vad som kravdes enligt UD) och tankte att pa ett svenskt konsulat maste man val anda kunna folja svenska regler..
Icke. Forst brakade jag och sedan borjade jag grina igen for att jag blev sa arg, men utan personbevis skulle jag inte kunna fa mitt pass sa kvinnan pa konsulatet. Fick prata med ambassaden i Argentina som sa samma sak. Men halla, det kan inte sta hur man ska gora UD:s hemsida - med information till nodstallda specifikt i Bolivia, Paraguay och Uruguay - nar det inte galler egentligen. Javligt irriterande.
Eftersom Darling mar sa daligt maste vi aka harifran och sedan maste jag aka tillbaka sjalv nar Darling akt tillbaka till Sverige och stanna minst ett dygn for att hinna fa mitt amerikanska visum. Och eftersom jag inte har nagot pass kan jag inte flyga till La Paz fran Santa Cruz eller nagon annan storre stad utan maste aka buss. Vilket innebar att jag har att se fram emot drygt 20 timmars bussresa x 2. Forst till SC och Villamontes och sedan fran Villamontes tillbaka till La Paz. Och eftersom hela resekassan och lite till gatt att till att betala for pass, DHL och visum far jag formodligen aka tillbaka till Villamontes med buss en gang till. Kanns inte jattekul for jag hade sa klart hellre bara hangt de sista dagarna med min familj i Villamontes.
Men lite om La Paz da: det ar fint och kallt. Har sett en massa jattefin street art, men inte kunnat fota sa mycket eftersom vi sag det mesta fran taxibilen till konsulatet. Vi har ocksa kopt lite presenter - eller mycket presenter faktiskt. Har shoppat loss nu pa kvallen nar Darling antligen kanner sig lite battre. Vi at gott pa turistig restaurang och har haft en rolig kvall helt enkelt. Kanns som vi varit oss sjalva igen och har kunnat strunta i allt krangel med passet.
tisdag 12 augusti 2008
Cochabamba - dag 2 - morgon
Vi ar ute for att forska fa i oss frukost, men frukoststallet var stangt sa det blev lite internet forst. Det ska bli finfrukost idag for just idag firar jag och Darling att det var tva ar sedan vi traffades (och praktiskt taget blev tillsammans - aven om den officiella tillsammansdagen infoll nagra veckor senare).
Puss finaste!
Puss finaste!
måndag 11 augusti 2008
Cochabamba - dag 1
Efter en extremt jobbig resa kom vi fram till Cochabamba kl 7 pa morgonen. Bussen vi akte i hade varmen pa hela vagen trots att vi storsta delen akte pa laglandet med nastan 30 graders varme utanfor bussen. Jag var en grinig resenar och gick fram och bad de stanga av tva ganger, men inget hande. Paret bakom oss envisades med att stanga fonstret som var vart enda lufthal och vi envisades med att oppna det. Drop av svett och hade valdigt svart att sova innan vi kom upp pa hoglandet dar varmen faktiskt behovdes.
Men till den stora grejen. Vi har blivit av med min lilla ryggsack som med Darlings hjalp var fortraffligt packad med valdigt mycket av mina saker. Vi gick pa toaletten en och en och den andra vaktade vaskorna. Forst var Darling inne och sedan var det min tur. Precis nar jag kommer ut kommer alsklingen springande mot toaletterna och ropar att min vaska ar borta. Medan jag var pa toaletten kom en person fram till henne och knackade pa axeln och fragade vad klockan var. Hon stod da med vaskorna framfor sig, upptsallda pa en bank. Hon svarade att hon inte visste men mannen insisterade och fragade igen. Nar han gatt tittade hon ner pa vaskorna och sag att min var borta. Fran det att mannen forst knackade pa axeln tills att hon upptackte att vaskan saknades gick det kanske 15 sekunder.
Vi sprang runt i nagon minut och letade och motte en polis som tog oss upp till stationen. Dar fick vi prata med nagra poliser som ojade sig over vad som hant och sedan gick vi ned i terminalen med en civilkladd polis for att se oss omkring en extra gang. Kollade alla papperskorgar for att se om nagot blivit dumpat av tjuvarna men fick inget napp. Polischefen, en mycket sliten gammal man med djup hosta, kom sedan och tog upp var anmalan. Jag pratade spanska sa gott det gick och forklarade vad som hant, lamnade signalement och berattade vad som fanns i vaskan; pass (korkat av mig) systemkamera, mobil och mp3-spelare var de storsta grejerna men sen forsvann ocksa mina astmamediciner och nastan alla mina trojor. Darling var ledsen men det var ju inte hennes fel. Bara den dumma tjuvens.
Resten av formiddagen, efter att vi checkat in pa hostal Florida (varldens mysigaste!), gick at till att fixa en ny mobil, nya mediciner och lite klader till mig. Vi lamnade in tvatt pa ett tvatteri ocksa. Tur som var var min favorittroja smutsig och lag packad i en smutssack i den stora vaskan. Massa "nya" underklader fick jag ocksa efter tvatten. Vid klockan ett gick vi tillbaka till polisstationen for att hamta polisanmalan, prydligt maskinskriven av polischef Skalman.
Efter att ha atit lite var vi sa trotta att vi gick och lade oss och somnade. Kom inte upp forran till middagen som vi intog pa en brackig japansk restaurang som jag kande till sedan farra gangen jag var har. Dar at vi lyx-wok och sushi tills vi nastan sprack. Underbart. Den langa aventyrliga dagen med sovpausen i mitten kandes vid laggdags som tva dagar.
Nu ar prioritet nr 1 att ringa svenska konsulatet och forsoka fixa med tillfalligt pass sa att jag kommer hem!
Men till den stora grejen. Vi har blivit av med min lilla ryggsack som med Darlings hjalp var fortraffligt packad med valdigt mycket av mina saker. Vi gick pa toaletten en och en och den andra vaktade vaskorna. Forst var Darling inne och sedan var det min tur. Precis nar jag kommer ut kommer alsklingen springande mot toaletterna och ropar att min vaska ar borta. Medan jag var pa toaletten kom en person fram till henne och knackade pa axeln och fragade vad klockan var. Hon stod da med vaskorna framfor sig, upptsallda pa en bank. Hon svarade att hon inte visste men mannen insisterade och fragade igen. Nar han gatt tittade hon ner pa vaskorna och sag att min var borta. Fran det att mannen forst knackade pa axeln tills att hon upptackte att vaskan saknades gick det kanske 15 sekunder.
Vi sprang runt i nagon minut och letade och motte en polis som tog oss upp till stationen. Dar fick vi prata med nagra poliser som ojade sig over vad som hant och sedan gick vi ned i terminalen med en civilkladd polis for att se oss omkring en extra gang. Kollade alla papperskorgar for att se om nagot blivit dumpat av tjuvarna men fick inget napp. Polischefen, en mycket sliten gammal man med djup hosta, kom sedan och tog upp var anmalan. Jag pratade spanska sa gott det gick och forklarade vad som hant, lamnade signalement och berattade vad som fanns i vaskan; pass (korkat av mig) systemkamera, mobil och mp3-spelare var de storsta grejerna men sen forsvann ocksa mina astmamediciner och nastan alla mina trojor. Darling var ledsen men det var ju inte hennes fel. Bara den dumma tjuvens.
Resten av formiddagen, efter att vi checkat in pa hostal Florida (varldens mysigaste!), gick at till att fixa en ny mobil, nya mediciner och lite klader till mig. Vi lamnade in tvatt pa ett tvatteri ocksa. Tur som var var min favorittroja smutsig och lag packad i en smutssack i den stora vaskan. Massa "nya" underklader fick jag ocksa efter tvatten. Vid klockan ett gick vi tillbaka till polisstationen for att hamta polisanmalan, prydligt maskinskriven av polischef Skalman.
Efter att ha atit lite var vi sa trotta att vi gick och lade oss och somnade. Kom inte upp forran till middagen som vi intog pa en brackig japansk restaurang som jag kande till sedan farra gangen jag var har. Dar at vi lyx-wok och sushi tills vi nastan sprack. Underbart. Den langa aventyrliga dagen med sovpausen i mitten kandes vid laggdags som tva dagar.
Nu ar prioritet nr 1 att ringa svenska konsulatet och forsoka fixa med tillfalligt pass sa att jag kommer hem!
söndag 10 augusti 2008
Santa Cruz - dag 2 - valdagen
Allt ar stangt idag pa dagen pa grund av valet. Inga bilar far heller fardas pa vagarna utan speciellt tillstand. Det ar lugnt och valdigt tyst. Nu nar det blivit kvall har jag och Darling hittat ett oppet internetcafé, det enda stallet som ar oppet pa en av de stora gatorna i narheten av Marys hus.
Evo vann i landet i stort med 60 procent, men i Santa Cruz forlorade han, fick bara 30 procent av rosterna medan 70 procent valde att rosta emot honom och for storre autonomi.
Evo vann i landet i stort med 60 procent, men i Santa Cruz forlorade han, fick bara 30 procent av rosterna medan 70 procent valde att rosta emot honom och for storre autonomi.
Santa Cruz - dag 1
Vaknade, somnade om och vaknade igen. Det blev en sen frukost (bara nagra timmar innan lunchen). Mary var glad att se oss alla och en av mina kusiner, Pancho, kom ocksa forbi.
Gick ut pa stan; Darling, mamma, pappa och jag. Handlade lite smasaker pa mercadon till var rundresa och stannade pa ett café dar vi drack Huari (basta olet!) och at empanadas. Kande igen kvarteren och stallena. Inte sa mycket som forandrats pa tre ar. I standen pa trottoarerna sag vi en massa fina saker som kan bli presenter till vara darlings (hemligt hemligt).
Vad jag missat, och en av anledningarna till de okade oroligheterna i landet, ar det extrautlysta valet som avgor om Evo Morales ska sitta kvar som president. Denna dag var dagen innan valet och pa huvudplazan fanns flera talt dar man propagerade for "autonomía". Santa Cruz ar en av de omraden i Bolivia dar sjalvstandighetsivrandet ar som starkast. Pa flera av husen och bilarna i centrum hade agarna hangt flaggor. Ibland bara Bolivias flagga och ibland Bolivias flagga och den gronvita flaggan for Santa Cruz. Tva flaggor betydde "autnonmía" medan bara Bolivias flagga betydde att man stod pa Evo Morales sida forklarade min pappa. Sjalv tankte han inte rosta i valet eftersom han anser att bada ar korrupta och inkompetenta. Hmm.. Massa politiska slagord pa vaggarna ocksa, de flesta kritiserade Evo. "Evo - ascesino - toma la leche de niños" eller "Evo - hijo de puta". Inget starkt faste for Evo har i SC med andra ord.
Sen blev mamma magsjuk. Men det ar en annan historia.
Gick ut pa stan; Darling, mamma, pappa och jag. Handlade lite smasaker pa mercadon till var rundresa och stannade pa ett café dar vi drack Huari (basta olet!) och at empanadas. Kande igen kvarteren och stallena. Inte sa mycket som forandrats pa tre ar. I standen pa trottoarerna sag vi en massa fina saker som kan bli presenter till vara darlings (hemligt hemligt).
Vad jag missat, och en av anledningarna till de okade oroligheterna i landet, ar det extrautlysta valet som avgor om Evo Morales ska sitta kvar som president. Denna dag var dagen innan valet och pa huvudplazan fanns flera talt dar man propagerade for "autonomía". Santa Cruz ar en av de omraden i Bolivia dar sjalvstandighetsivrandet ar som starkast. Pa flera av husen och bilarna i centrum hade agarna hangt flaggor. Ibland bara Bolivias flagga och ibland Bolivias flagga och den gronvita flaggan for Santa Cruz. Tva flaggor betydde "autnonmía" medan bara Bolivias flagga betydde att man stod pa Evo Morales sida forklarade min pappa. Sjalv tankte han inte rosta i valet eftersom han anser att bada ar korrupta och inkompetenta. Hmm.. Massa politiska slagord pa vaggarna ocksa, de flesta kritiserade Evo. "Evo - ascesino - toma la leche de niños" eller "Evo - hijo de puta". Inget starkt faste for Evo har i SC med andra ord.
Sen blev mamma magsjuk. Men det ar en annan historia.
Bolivia - finalmente!
En skumpig landning senare, klockan tva pa natten (boliviansk tid) hade vi fatt ut bagaget, kommit igenom tullen och kunde mota pappa som vantat i tre timmar pa flygplatsen med en taxichauffor. Otroligt glad att se honom efter tio mandader. Antligen.
Och luften kandes som hemma.
Framme i tia Marys hus somnade vi omgende.
Och luften kandes som hemma.
Framme i tia Marys hus somnade vi omgende.
Bienvenido a Miami
Det skulle inte ga att prata hemligheter pa spanska i Miami. Visste sedan innan att det fanns manga latinos dar men inte sa manga. Tror att jag hörde mer spanska an engelska under den korta vistelsen dar.
Frukosten bestod av inplastade beagles och svagt kaffe. Supergott! Ovanfor oss landade och lyfte planen i ett, bara nagra hundra meter ifran oss. Det danade verkligen!
Eftersom planet till Santa Cruz inte skulle lyfta forran pa eftermiddagen bestamde vi oss for att ta en taxi in till staden och Miami Beach. Darling noterade att vagarna var uppbyggda pa samma satt som i Manlia, och det var faktiskt likt. Fran taxibilen kunde vi se stadens skyline, vatten och palmer. Vi blev avslappta vid Lincon Road, en stor ga- och shoppinggata, Vi promenerade i hettan, drack kaffe pa starbucks och tittade i skyltfonster. Tekniknorden storhandlade en 80 gb ipod for halva resekassan (men billigare an i sverige) och var sedan overlycklig. Finaste fina. Kom tillslut fram till den kritvita stranden med en massa spannisar och en del vanligt folk och jag tvingade ner alla till vattenbrynet for att kanna pa vattnet. Vattnet var varmt och luften var varm. Svetten rann och vi skyndade oss tillbaka till gatan for att tomma skorna pa sand och vila i skuggan.
Tillbaka till resandet; Inchenckningen i Miami gick otroligt trogt. Val inne at vi kinamat och gick sedan till gaten for att vanta. Jag var sa klart otalig som jag alltid blir nar jag maste vanta och vanta, men bredvid oss satt en menonitfamilj med 14 barn sa det fanns mycket att titta pa for barnen sprang omkring och lekte som galningar. Tiden for boarding narmade sig nar de ropade ut att vi inte kunde boarda eftersom nagon slags halsomyndighet (om jag fattade det ratt) var tvungna att inspektera planet lite till. och lite till. och lite till.
Efter fler timmars vantan skulle vi plotsligt byta plan och byta gate vid den nya gaten fick sedan vanta lite till. Fyra timmar forsenade lyfte vi fran Miami. Var otroligt trott och kunde knappt halla ogonen oppna under middagen som serverades. Sa fort vi lyfte borjade kroppen kanna av att klockan egentligen var tre pa natten och jag sov bort nastan alla sju timmarna i luften.
I vantan pa middagen luslaste Monica och jag tidningen SkyMall - om allt du inte trodde fanns men inser att du behover valdigt mycket. Hade kul at alla otroligt skumma saker som saldes. Maste ses med egna ogon - har. Personlen pa planet verkade ha kul och skamtade en massa i hogtalarna.
etc. etc. etc..
etc.
Frukosten bestod av inplastade beagles och svagt kaffe. Supergott! Ovanfor oss landade och lyfte planen i ett, bara nagra hundra meter ifran oss. Det danade verkligen!
Eftersom planet till Santa Cruz inte skulle lyfta forran pa eftermiddagen bestamde vi oss for att ta en taxi in till staden och Miami Beach. Darling noterade att vagarna var uppbyggda pa samma satt som i Manlia, och det var faktiskt likt. Fran taxibilen kunde vi se stadens skyline, vatten och palmer. Vi blev avslappta vid Lincon Road, en stor ga- och shoppinggata, Vi promenerade i hettan, drack kaffe pa starbucks och tittade i skyltfonster. Tekniknorden storhandlade en 80 gb ipod for halva resekassan (men billigare an i sverige) och var sedan overlycklig. Finaste fina. Kom tillslut fram till den kritvita stranden med en massa spannisar och en del vanligt folk och jag tvingade ner alla till vattenbrynet for att kanna pa vattnet. Vattnet var varmt och luften var varm. Svetten rann och vi skyndade oss tillbaka till gatan for att tomma skorna pa sand och vila i skuggan.
Tillbaka till resandet; Inchenckningen i Miami gick otroligt trogt. Val inne at vi kinamat och gick sedan till gaten for att vanta. Jag var sa klart otalig som jag alltid blir nar jag maste vanta och vanta, men bredvid oss satt en menonitfamilj med 14 barn sa det fanns mycket att titta pa for barnen sprang omkring och lekte som galningar. Tiden for boarding narmade sig nar de ropade ut att vi inte kunde boarda eftersom nagon slags halsomyndighet (om jag fattade det ratt) var tvungna att inspektera planet lite till. och lite till. och lite till.
Efter fler timmars vantan skulle vi plotsligt byta plan och byta gate vid den nya gaten fick sedan vanta lite till. Fyra timmar forsenade lyfte vi fran Miami. Var otroligt trott och kunde knappt halla ogonen oppna under middagen som serverades. Sa fort vi lyfte borjade kroppen kanna av att klockan egentligen var tre pa natten och jag sov bort nastan alla sju timmarna i luften.
I vantan pa middagen luslaste Monica och jag tidningen SkyMall - om allt du inte trodde fanns men inser att du behover valdigt mycket. Hade kul at alla otroligt skumma saker som saldes. Maste ses med egna ogon - har. Personlen pa planet verkade ha kul och skamtade en massa i hogtalarna.
etc. etc. etc..
etc.
Resan - Stockholm - Newark - Miami
Resan tog sin bñrjan pa morgonen den 7 augusti. Jag hade resfeber men lyckades sova i alla fall fyra timmar. Darling sov bara en timme. Allt fungerade ganska smidigt. Vi fick inte sitta tillsammans eftersom vi bokat biljetterna separat (for att Darling maste hem och jobba). Men vi bytte lite och jag och alsklingen satt tillsammans under alla flygresor. Min mor dumpade vi pa den ensamma platsen.
Fran planet, nar vi skulle landa i Newark, sag vi bade Empire State Buliding och Frihetsgudinnan. New York sightseeing i kompakt minifrmat. Bestamde oss att nasta semester ar det NYC som galler! USAs hysteriska regler tvingade oss att ta ut vart bagage och checka in det igen trots att vi skulle aka vidare bara nagra timmar senare, men det gick smidigare och snabbare an i Stockholm, dar personalen verkade lite tafatt och valdigt uttrakad av att stalla frageramsan: "vem har packat dina vaskor? har du haft upsikt over vaskorna sedan du packade dem? har du med dig nagot som nagon annan gett dig? vad har du for arende i USA?" och tio fragor till utan att lyssna pa svaret.
Sent pa kvallen kom vi fram till ett varmt och fuktigt Miami dar vi hade vissa problem att hitta till shuttlebussen som skulle ta oss till vandrarhemmet. Vi blev skickade upp och ner med alla vaskor nagra ganger innan vi hittade ratt. Hotellet var av det sunkigare slaget, med heltackningsmatta, slitna lakan och surrande AC. Darling och jag gav oss ut for att hitta nagot att ata men allt var stangt sa det blev till slut en chipspase fran en av automaterna i lobbyn. Natten blev kall eftersom ACn inte gick att reglera och lakanen var sa fuktiga av luftfuktigheten. Men det var underbart att fa lagga ner kroppen efter sa manga timmar i luften.
(Bilder kommer...)
Fran planet, nar vi skulle landa i Newark, sag vi bade Empire State Buliding och Frihetsgudinnan. New York sightseeing i kompakt minifrmat. Bestamde oss att nasta semester ar det NYC som galler! USAs hysteriska regler tvingade oss att ta ut vart bagage och checka in det igen trots att vi skulle aka vidare bara nagra timmar senare, men det gick smidigare och snabbare an i Stockholm, dar personalen verkade lite tafatt och valdigt uttrakad av att stalla frageramsan: "vem har packat dina vaskor? har du haft upsikt over vaskorna sedan du packade dem? har du med dig nagot som nagon annan gett dig? vad har du for arende i USA?" och tio fragor till utan att lyssna pa svaret.
Sent pa kvallen kom vi fram till ett varmt och fuktigt Miami dar vi hade vissa problem att hitta till shuttlebussen som skulle ta oss till vandrarhemmet. Vi blev skickade upp och ner med alla vaskor nagra ganger innan vi hittade ratt. Hotellet var av det sunkigare slaget, med heltackningsmatta, slitna lakan och surrande AC. Darling och jag gav oss ut for att hitta nagot att ata men allt var stangt sa det blev till slut en chipspase fran en av automaterna i lobbyn. Natten blev kall eftersom ACn inte gick att reglera och lakanen var sa fuktiga av luftfuktigheten. Men det var underbart att fa lagga ner kroppen efter sa manga timmar i luften.
(Bilder kommer...)
torsdag 7 augusti 2008
onsdag 6 augusti 2008
Hej då jobbet
Lite magknip (igen) när jag stängt ned alla handläggningsprogram och sagt hej då till alla. Fick ett presentkort och mintkyssar i en liten presentpåse och ett kort med en hälsning från alla. Det känns konstigt och ganska definitivt att lämna det här jobbet bakom sig. Mitt första office work.
Hemtentan är inlämnad nu också. Så jag antar att jag nu också verkligen avslutat mina studier - för den här gången alltså. Men universitetet har jag en så stark anknytning till, med genusprojektet som fortsätter i höst med spännande seminarier (hemliga ännu så länge) och andra kontakter som jag inte kommer släppa i första taget.
Hemtentan är inlämnad nu också. Så jag antar att jag nu också verkligen avslutat mina studier - för den här gången alltså. Men universitetet har jag en så stark anknytning till, med genusprojektet som fortsätter i höst med spännande seminarier (hemliga ännu så länge) och andra kontakter som jag inte kommer släppa i första taget.
Nedräkning
Fem timmar kvar av min allra sista dag på a-kassan och 22 timmar kvar tills planet lyfter från Arlanda. Och så mycket kvar att göra.
Jag ska: skriva klart en hemtenta i kriminologi, köpa böcker till flygresan på hallongrottan, växla pengar, göra bankärenden, ladda mp3-spelaren med musik, hinna umgås med min bror, packa och städa. Har både magknip och resfeber.
Läget i Bolivia verkar ha förbättrats något, trots att UD fortfarande manar till försiktighet. Pappa har lyckats ta sig från Santa Cruz tillbaka till Villa Montes, men läget är fortsatt spänt i landet. Vägarna till och från Cochabamba är enligt Adminstradora Boliviana de Carreteras fortfarande blockerad i alla riktningar.
Jag vill gärna försöka sätta mig in i vad som händer politiskt i Bolivia och jag tänkte passa på medan jag är där. Informationen som kommer fram till Sverige är otroligt knapphändig. Resten av världen känns generellt väldigt ointresserad av Latinamerika om det inte handlar om irreguljära migrationen till USA eller Farc-gerillan eller Chavez. Margareta Winberg blev skickad som ambassadör till Brasilien som straff för att hon motsatte sig EMU. Det säger väl en del.
Jag hittade precis en uppsats som kan vara intressant, skriven av min vän Luisas dotter Irma, om ursprungsbefolkningens kvinnorörelser i Bolivia efter 2005 och Evo Morales maktövertagande. Bolivia - kvinnorörelser och multietnisk stat.
Jag ska: skriva klart en hemtenta i kriminologi, köpa böcker till flygresan på hallongrottan, växla pengar, göra bankärenden, ladda mp3-spelaren med musik, hinna umgås med min bror, packa och städa. Har både magknip och resfeber.
Läget i Bolivia verkar ha förbättrats något, trots att UD fortfarande manar till försiktighet. Pappa har lyckats ta sig från Santa Cruz tillbaka till Villa Montes, men läget är fortsatt spänt i landet. Vägarna till och från Cochabamba är enligt Adminstradora Boliviana de Carreteras fortfarande blockerad i alla riktningar.
Jag vill gärna försöka sätta mig in i vad som händer politiskt i Bolivia och jag tänkte passa på medan jag är där. Informationen som kommer fram till Sverige är otroligt knapphändig. Resten av världen känns generellt väldigt ointresserad av Latinamerika om det inte handlar om irreguljära migrationen till USA eller Farc-gerillan eller Chavez. Margareta Winberg blev skickad som ambassadör till Brasilien som straff för att hon motsatte sig EMU. Det säger väl en del.
Jag hittade precis en uppsats som kan vara intressant, skriven av min vän Luisas dotter Irma, om ursprungsbefolkningens kvinnorörelser i Bolivia efter 2005 och Evo Morales maktövertagande. Bolivia - kvinnorörelser och multietnisk stat.
tisdag 5 augusti 2008
måndag 4 augusti 2008
Post Pride
Är glad att jag hann se ljusen på hötorgsskaporna. Sista kvällen, efter Hedwig and the Angry Inch som inte alls var så bra som jag hoppats.
Bolivia - here we come!
Om bara tre dagar bär det av till Bolivia. Vägarna mellan Santa Cruz och Camiri är avspärrade. Pappa kommer inte hem till Villamontes. Likaså vägarna till och från Cochabamba är helt avspärrande. Politiska blockader - igen. Vi får se hur mycket av den resrutt vi planerat som kommer att kunna genomföras. Jag hoppas...
Paraden
Trots regnet blev det paranderande från början till slutet - nästan. Vid Mariatorget blev det fika på konditori och sedan hemgång och vila inför femme-festen. Jag fotagraferade bara femmebanerollen för jag är så stort över hur snygg den blev och tänker på hur fint vi designade den och hur jag sydde och sydde tills det blev för mörkt för att se ordentligt (och jag sydde fel och fick sprätta och sy lite till).
Min bror var med. Jag tyckte det var fint. Han har säkert lika många vänner inom HBT-communityt som jag och det tycker jag också är fint. Men ibland blir jag lite avis för han slipper liksom hela status/positioneringsgrejen som blir påtaglig ibland och kan göra mig stel och ganska tråkig. Jag älskar honom, men någon dag snart måste vi ta ett snack om det där lite skumma, stela maskulinitetsuttrycket han lagt sig till med.
fredag 1 augusti 2008
Klass och Qaos
Jag tyckte att samtalet om klass var intressant och bra. Bättre än förra året. Darling, Sisela, Thomas Hemstad och Mian Lodalen gjorde alla bra ifrån sig. Devrim Mavi ledde samtalet. Tyckte att det var väldigt intressant att höra Siselas berättelse från planeringen av Uppsala Pride och om påstått intersektionella aktivisters antaganden om "invandrarnas" homofobi. Det är inte på något sätt en historia som är ny eller som förvånar mig, men det är viktigt att få höra en sådan berättelse i detta sammanhang. Jag tycker om när man pratar om klass som ett brett begrepp och det gjorde de, speciellt Darling (så klart) och Sisela.
Jag kunde inte stanna under hela samtalet utan var tvungen att gå tillbaka till jobbet, men det hade tydligen avslutats ganska trist med att Mian blev utskälld av en person i publiken eftersom hon använde sig av fel begrepp när hon talade om trans. Synd att det slutade så och tråkigt att hon blev utskälld. Mian är väldigt solidarisk även om begreppen kanske inte alltid blir rätt.
Qaos flck avsluta Pride House för min del. Somliga av historierna från scenen gav mig inte så mycket men annat berörde verklingen. Sen är jag ju också ganska förtjust i ung queer teater och kan fortfarande identifiera mig med dessa berättelser utifrån tonårstankar som jag själv aldrig uttryckte. Utlopp i efterskott.
Jag kunde inte stanna under hela samtalet utan var tvungen att gå tillbaka till jobbet, men det hade tydligen avslutats ganska trist med att Mian blev utskälld av en person i publiken eftersom hon använde sig av fel begrepp när hon talade om trans. Synd att det slutade så och tråkigt att hon blev utskälld. Mian är väldigt solidarisk även om begreppen kanske inte alltid blir rätt.
Qaos flck avsluta Pride House för min del. Somliga av historierna från scenen gav mig inte så mycket men annat berörde verklingen. Sen är jag ju också ganska förtjust i ung queer teater och kan fortfarande identifiera mig med dessa berättelser utifrån tonårstankar som jag själv aldrig uttryckte. Utlopp i efterskott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
