Luften ar fri (an sa lange)

Den korta tiden i Villa Montes var anda fin. Vi at lunch ena dagen hos Pepe och Sonia och andra dagen hos Lida. Kvalls- och eftermiddagstéet (eller kaffet) var nastan alltid hos Lida pa pation. Jag hann med en "utekvall" med las primas. Vi at pa en av de tva restauranger som var oppna vid plazan, drack iskall ol och pratade. Ingen dans eftersom diskoteket var stangt pa grund av strejken. Daniela och jag satt uppe och pratade till sena natten. Glad, men hela tiden ocksa ledsen over att min Darling inte kunde vara med.

Eftersom vagsparrarna inte alls verkade vara pa vag att oppnas (strejkerna och blockaderna verkar snarare vara pa vag att intensifieras) borjade vi soka efter andra vagar att ta oss tillbaka till SC, passet och resan hem. Vi fick hur manga som helst forslag fran alla i familjen. Ana-Doris forslog att vi skulle ta oss till Yacuiba och darifran flyga till Tarija for att sedan flyga fran Tarija till Santa Cruz. Pepe foreslog att vi skulle ta oss till Yacuiba och darifran aka med samma plan som borgmastaren till Santa Cruz. Pepe trodde att han skulle kunna fa ett tillstand att aka ut fran Villa Montes fran Yacuiba. Om han inte skulle lyckas fram fram ett tillstand forslog han att vi skulle aka motorcykel till Yacuiba istallet. Hur han hade tankt sig att vi skulle fa med oss bagaget vet jag inte. Galning. Farmor sa "men ni kan val aka med la flota", alltsa buss. Vi forklarade att det inte gick pa grund av vagsparrarna, men hon tyckte anda att det var ett bra forslag och upprepade det nagra ganger till.

Till var undsattning kom en av mammas gamla flammor och Villa Montes rikaste gubbe (det hade ju varit ett bra parti, konstaterade mamma) Javier, aka Papilo. Han var kort och hade fula tander i guld sa klart, men mamma pastod att han varit riktigt stilig (i borjan av 70-talet alltsa). Han hade en kund som kunde fa fram ett litet plan som kunde ta oss fran direkt fran flygplatsen i Villa Montes till Santa Cruz. Det skulle kosta 600 dollar, men han atog sig att sanda ut en radioannons (fran Pepes radiostation "canal 13") for att hitta fler passagerare sa att det skulle bli billigare for oss. Ytterligare ett problem var hur vi skulle kunna betala. Det finns inga bankomater i Villa Montes och pa grund av strejken var alla banker stangda. Vi kunde inte fa ut nagra pengar att betala resan med (och jag har inte ens nagra). Inga problem - han atog sig att betala sa lange. Hela kvallen retades vi med min mamma over vilken hjalp vi fatt av Papilo tack vare henne. Hon bara skrattade.

Resan idag skjots forst upp och flyttades sedan fram. For att skjutas upp igen. Det var Omars fodelsedag och fodelsedagslunch for slakten och ett tiotal till var pa gang. Forst slangde vi i oss varsin tallrik soppa innan nagra gaster ens hunnit komma eftersom vi skulle vara tvungna att aka till flygplatsen. Men nar vi var pa vag att packa bilen och saga adjo ringde Papilo och meddelade att planet var forsenat. Det blaste sa mycket i Santa Cruz hade planet inte fatt tillstand att lyfta. Vi gick tillbaka till festen, at soppa igen, denna gang med resten av gasterna och med lite gitarrmusik i bakgrunden fran pappa med broder. Vi hann till och med med huvudratten, och for min del flera glas iskall ol (ol ar aldrig sa gott som i Villa Montes. det ar varmen i luften som gor ol till den idealiska iskalla torstslackaren) innan det oundvikliga avskedet. Jag grinade sa klart. Pussade och kramade alla och lovade att komma tillbaka snart. Och stanna langre nasta gang. Efter pappas hetsiga rop kastade vi oss in i bilen och han gasade ivag mot flygplatsen. Mamma och jag vinkade och grat.

Vagen fram till flygplatsen var inte sarskilt fortroendeingivande. Kossor betade och dammet gran grusvagen yrde. Planet var ett extremt litet enmotorigt plan med propeller framtill och fem passagerarplatser. Det kandes som att satta sig i ett sadant dar litet leksaksplan som brukar finnas for barnen utanfor matvaruaffarernas kassor. Litet och skort. Jag har akt ett sadant plan en gang forut. Det var en skrackfard. Denna gang fungerade i alla fall startmotorn (forra gangen fick Pepe och en annan gubbe dra igang propellern. utan startmotor stortar man om planet av nagon anledning skulle fa motorstopp i luften). Planet skakade och krangde nar vi lyfte. Mamma holl krampaktigt i min arm. Jag fotograferade. Sma lufgropar gjorde att det sog till i magen gang pa gang pa gang. Efter att vi stabiliserat oss tog jag fram min bok, Middlesex. Den tog slut ungefar en kvar innan landningen.

Vi visste att det skulle vara blasigt i Santa Cruz, men inte hur det skulle vara att landa med vart miniplan i blasten. Vi krangde hit och dit, bade uppat och nedat och at sidorna, innan vi forhallandevis mjukt dunsade ned pa marken. Mamma kunde andas ut och jag ocksa.

Fabiola kom och hamtade oss och jag tycker om att vara har. Det ar fint och hemtrevligt, inte som hos min faster Mary, som inte kan ha nagra fina mobler eller ens sma prydnadssaker framme (min kriminella kusin, juridikstuderande Marco, tar dem och saljer dem. Har exempelvis snott och salt foraldrarnas TV, stereo och till och med den lilla dunken med extra bensin. Alternativt slar han sonder dem nar han ar full.) och maste ha las pa alla dorrar och skap (Marco igen - svarta faret. I mitt och alsklingens rum fanns ett skap med dar man sag att han slitit upp hallaren till ett hanglas pa en av dorrarna. Det skapet hade fatt inbyggda las istallet.). Har finns internet och Skype och jag pratade med darling i nastan en timme och sag vardagsrummet hemma hos oss fast spegelvant i bakgrunden. Finaste.

Jag kommer hem. Snart.