Det ar omojligt att aterge allt som hant sedan sist

Det har varit alltfor manga turer och lika manga gratattacker.

Jag fick forst en appointment for visumintervju pa amerikanska ambassaden kl 10 tisdagen den 19. Mandag kvall satte darlig och jag oss i bussen for att aka de 18 timmarna till La Paz. Tva timmar efter efter att vi lamnat Santa Cruz ringde telefonen och en telefonist fran argentiina avbokade intevjun och erbjod mig en ny tid den 9 september. Med 15 timmars busserasa framfor mig kunde jag inget annat an grata. Eftersom telefonisten bara pratade spanska forstod jag inte riktigt allt han sa. Han forklarade inte varfor intervjun var installd och han kunde inter beratta var jag skulle ringa och vem jag skulle prata med for att fa en ny tidigare tid. Jag bad upprepade ganger om att fa tala med en engelsksprakig telefonist, men det fanns ingen. Jag bad honom ringa min pappa istallet, men han vagrade. Tillslut, eftersom vi lamnade bebyggelsen och darmed aven tackningsomradet for min telefon, brots samtalet. Angestnatt pa bussen.

Framme i La Paz gick vi forst till svenska konsulatet och hamtade upp passet och bad aven om hjalp att fa en ny tid. De sa att de inte kunde gora mycket medan kvinnan pa konsulatet ringde i alla fall och vi fick en forklaring till varfor inervjun hade stallts in. Nar ambassaden hade fatt bokningslistan fran call centret i Agentina hade de gjort bedomningen att min situation inte var en emergency och hade darfor strukit mig fran listan. Kvinnan pa konsulatet sa att hon skulle forsoka skriva till amerikanska ambassaden och sa att vi ocksa borde gora det. Sa tillbaka pa hotellet (ett finare och dyrare denna gang, langre ned i "gropen") satte vi oss ned och forfattade nast intill en roman. Monica skrev overtygande med sin perfekta, lagom formella engelska. Hade inte kunnat bli battre. Pa eftermiddagen fick vi svar. Jag hade fatt en ny tid pa torsdagen den 21. Overlyckliga borjade vi forbereda och kolla att vi hade alla mina dokument. Samt att planera en semesterdag i La Paz-omradet till dagen efter. Vad skulle vi annars gora?

Det blev en tur till Tiwanaku pa onsdagen som var helt fantastisk. Om detta har jag mycket mer att beratta och fina bilder att visa, men det far bli senare. Guiden, Edvin, var engagerad och stolt over att fa formedla arvet efter Tiwanaku och gjorde besoket intressant pa alla satt och vis.

Och sa till torsdagen - den stora dagen. Kvallen innan hade min oroliga alskling forberett mig pa fragor om mina asikter om kriget i Irak och annat laskigt och jag var nervos. Jag tog taxi till ambassaden till kl 8.00 och mottes dar av en laaaang ko av manniskor som alla vantade pa att fa komma in pa intervju. Samtliga var bolivianer, och sa jag. Strax efter kl 9 hade jag kommit fram till forsta kontrollen, fortfarande utanfor ambassaden, och da visade det sig att ansiktet pa kortet jag hade tagit med mig inte var i ratt storlet. Jag fick springa over pa andra sidan gatan dar det fanns ett fotostalle och ta ett nytt kort. Det tog kanske 15 minuter och jag var vansinnigt stressad pa mitt speciella vis. Tillbaka till ambassaden. Jag kom efter lite om och men igenom sakerhetskontrollen, metalldetekotor och rontgen av de fa tillhorigheter jag hade med mig. Darefter slapptes jag igenom tva ytterigare portar och kom tillslut till ett vantrum. Dar spenderades resten av dagen. I annu en laaaang ko. Forst forst till en lucka dar de kollade blanketterna och fotograferade av fotot pa ansokan, sen till en annan lucka dar de scannade fingrar och tummar pa bada handerna, och till en tredje dar man skulle forevisa sina dokument, vilket i mitt fall var polisanmalan fran CBBA. Sedan fick man en nummerbricka for att fa komma till intervjun. Jag vantade och vantade. Nar klockan blivit narmare halv ett var det min tur och intervjun visade sig vara mycket ofarlig. Ingen intervju alls. en vanlig kosulatkvinna beklagade sig over det okade antal stolderna i CBBA och kastade ett getoga pa polisanmalan. Sedan fagade hon om jag ville fa ett visum for tio ar istallet for ett transit visum "sa att du far nagot for pengarna". Ja tack, sade jag. Det skulle vara klart senare pa eftermiddagen, sa hon bad mig komma tillbaka kl 16.00 och hamta upp passet med visumet.

Sa har langt gick allt bra. Jag atervande lycklig till Darling som vantat oroligt pa hotellet. Vi fordrev tiden pa en kinarestaurang och at glass till vi sprack och tog sedan taxi tillbaka till ambassaden.

Passet var inte klart. "Ring imorgon!" sade kvinnan i luckan.

Vi hade flygbiljetter tillbaka till Santa Cruz samma kvall, och nagot besvikna tog vi en taxi som stretade sig upp ur gropen till El Alto dar flygplatsen ligger. Trodde flera ganger att motorn inte skulle klara det och att vi skulle valta baklanges och rulla ned, sa brant var det, men det gick. Och flyget var sa skont och smidigt i jamforelse med bussen. Tva timmar senare hade vi anlant i Santa Cruz och blev hamtade av en taxi som pappa bestallt.

Fredagen kom och pa morgonen ringde jag. Kunde inte fa nagra besked sa de bad mig att ringa pa eftermiddagen. Ringde forstas pa eftermiddagen igen men kunde inte fa nagot svar da heller. Min ansokan hade inte hunnit passera alla kontroller. Men pa mandag skulle det vara klart. Sakert.

Lordagen var behaglig. Det fanns inget jag kunde gora at passet och vi fick tid att slappna av och ha semester. Tiden rackte inte for att aka till Villa Montes over dagen (6-7 timmar bort) sa Darling fick inte komma dit. Denna gang alltsa. Istallet akte vi pa en dagstur till Samaipata. Jag njot av det milda klimatet, vinden och tystnaden. Det kandes som Liden, langt uppe i norra Sverige, dar bara vindens sus kan overrosta insekternas surrande. Utkarvningarna i berget och ruinerna var faschinerande. Alsklingen tog fantastiska bilder som vanligt. De kommer hit senare. Nar jag kommer hem. OM.

Fortsattning foljer...