Som hemma

Jag inser att jag helt forsummat att skriva om mycket av det fantastiska med att vara har i Bolivia, dar jag aldrig bott, men som kanns som hemma anda. Men det stammer samtidigt att allt krangel med passet overskuggat det mesta, atminstone de ganger jag haft tid att satta mig ned och skriva.

Efter annu flera telefonsamtal till den amerikanska ambassaden vet jag nu att passet ar skickat, att det ligger pa DHLs kontor i Santa Cruz, bara nagra kvarter fran dar jag ar just nu. Underbart. Slut pa detta amne - helt enkelt.

Tiden i Villa Montes blev alldeles for kort. Bara tva dagar. Hemma. Vi akte dit i sondags, efter att ha skickat ivag Darling till min kusin Fabiola (dar jag sjalv befinner mig just nu). Sex timmar i en liten overlastad bil. Det var stekhett och i vanlig ordning svettades jag. Pappa korde fort och vajde for korna i 120 km/h som utan att blinka utan forvarning kunde bestamma sig for att ga over vagen. I lugn takt. Ouff.

Manga och langa kramar foljde nar vi kom fram. Mina tios och tias och primos och primas och sobrins och sobrinas och sa farmor. Alla var dar. Pappa hade byggt en ny mur runt huset sedan sist jag var dar som nu nastan var klar. Portarna fattades. Jag lovade at bidra med en port med min forsta lon.

Det ar svart att beskriva hur det kanns att vara dar, att formedla hur luften kanns i lungorna, skratten och musiken nar alla sitter samlade pa eftermiddagen med en mate de hierba som gar laget runt. Prat om relationer och politik, Evo och blockaderna och strejkerna. Om landets utvekling. Alla har asikter men alla ar inte ense.

Vi var tvugna att hasta ivag pa sondagen eftersom det skulle bli en blockad av vagarna i omradet pa mandagen. Alla vi pratade hade olika uppfattningar om hur lange den skulle vara; ett dygn, 48 timmar, indefinido? Inte sa lange var de flesta i alla fall overens om. Folket har trottnat, butiksagarna och forsaljarna forlorar sina levebrod om de inte far ha oppet och salja och hela landet forlorar pa att kommunikationerna stryps i hela sydostra delen av landet, dar ocksa vagarna till Argentina och Paraguay stangts av. Allt eftersom tiden gick forstod vi dock att de inte skulle slappa sparrarna i forsta taget. Redan pa mandagskvallen hade annu ett orosmoment (utover passet) lagts till. Hur skulle vi komma darifran for att kunna komma hem?

Mellan samtalen till amerikanska ambassaden och diskussionerna/spekulationerna om strejken och blockadernas langd tog jag det lugnt med familjen. Farmor var glad att se mig. Min farmor - glad och skrattande - ar inte en vanlig syn. Hon brukar vara ganska bister. Speciellt mot mig, eftersom hon tidigare uttryckt att hon tycker att det ar en skam att jag inte kan prata spanska ordentligt (det tycker jag ocksa). Men jag ar modigare nu, och pratar fastan jag bojer verben fel ibland, och hon verkade nojd och glad over detta.
Familjens gata ligger vid Avenida Heroes del Chaco, en av samhallets huvudgator. Min tio Pepe och Sonia bor narmast min pappa (som har sitt hus pa en tomt pa andra sidan tvargatan fran avenidan). Hos Pepe och Sonia bor aven min farmor, Maria, abuelita, snart 90 ar. I husets gamla del bor sonen Jesus, min kusin, med sin fru Marina och sonen José Nicolas. Detta hus fortsatter nedat gatan och dar bor Ana-Liz med maken Omar. Ana-Liz ar en kusin till mig. Vagg i vagg (eller samma hus egentligen) bor min tia Lida, Ana-liz mamma. Hon ar gift med bor sjalv. Slangde ut maken (kallad Gringo) efter att han slapat hem tre (eller fler) oakta barn. Att skilj sig ar dock inte aktuellt. Gringo bor nu istallet hos deras aldsta dotter Maruja, tva, tre kvarter bort. Maruja (som har tre barn sjalv) tar ocksa hand om tva av sina halvsyskon, "oaktingarna". Innanfor Lidas del av huset har Ana-Doris (advokaten) ett eget hus dar hon bor med maken vars namn jag inte kan men som kallas Choco ("ljusing"). Hon ar tvillingsyster med Ana-Liz. Ana-Doris har sjalv tvillingar - Carolina och Valentina. De ar fem ar nu och jattesota. Pa Lidas gard bor aven hennes yngsta dotter, Daniela, i ett rum med egen ingang och toalett. Daniela ar en av de kusiner jag star narmast. Hon ar psykolog och arbetar med sexualuplysning och HIV-prevention. Gar man langre bak kommer man till Tia Marys och Monos tomt. Hon har ett sedan sist byggt klart sitt hus (redo for inflyttning efter "pensionen", sa snart yngsta sonen och strulpellen Marco tagit sin juristexamen - ojala). Fabiola har ocksa byggt ett hus i ena hornet av tomten, med turkosa golvklinkers bade inne i huset och pa verandan. De andra hornen av tomten ar reserverade for de andra barnens framtida husbyggande.

Tillbaka till pappas tomt som ligger pa andra sidan tvargatan. Forst byggde han bara ett litet hus med tva rum och badrum. Inget kok. Nu har han byggt till ett kok och ett forrad. Och sa muren. Nastan varje gang han ringt hem har han rapporterat om byggandet av muren, el muro, eller bett oss skicka mer pengar for byggandet av muren. Bouganvillan jag och Victor planterade for tre ar sedan har vaxt till sig ordentligt och ger skugga at altanen och sovrummet. Apelsintraden som jag var med och planterade nar straxt over midjan pa mig och har blommat for forsta gengen i ar. Nagra av papayatraden hade dott, av nagon slags tradsjukdom, men nya ar pa vag, och det stora citrontradet och apelsintradet har blivit storre. Pa pappas tomt bor aven ett fattigt lite aldre par som har ett litet ruckligt hus av lertegel. De har ocksa byggt ut, med kojliknande forrad tackta av pressenningar och tar nu upp en mycket storre del av tomten an pappa. Pappa lat dem bo dar eftersom de inte hade nagonstans att bo mot att de skulle se efter huset nar han ar borta, vattna traden och plantorna och annat. Detta har dock inte fungerat sa bra. Varje gang nar han varit borta har massa smatrad och vaxter varit doda och sist hade ett av de stora traden fallts. Gubben sa att det torkat och dott, men det gor sa stora trad valdigt sallan, och pappa tror att han sagat ned det och salt virket. Tanten som bor dar ar mycket snallare. Hon ar den enda av de tva som verkar jobba. Hon tvattar klader at folk. Gubben verkar mest sitta och titta pa TV. En iakttagelse man tidigt gor har ar att gubbar (oavsett social status) sitter ned valdigt mycket, medan kvinnorna fixar och donar och hamtar saker. En kopp, sked, varm mjolk, ett rent glas, serverar mat och bar ut tallrikar at de parkerade gubbsen.