Nu är det ett tag sedan jag började mitt nya liv på Myndigheten och blev tillfällig statstjänsteman på tjänstledighet från det privata näringslivet, men en gammal anteckning i min kalender påminde mig om första dagen och jag vill gärna berätta om den, för som jag upplevde det då var den helt bisarr.
Det var en fredag. Chefen mötte mig i receptionen, alla var vänliga och dagen ägnades åt internutbildning. Klockan 16.30 kom min chef in i rummet och sa att jag borde gå hem. Hon hade redan jackan på sig och när jag avslutat och plockat ihop för dagen och kom ut i korridoren var alla mina kollegors rum redan tomma och nedsläckta. På tunnelbana ringde jag Darling och gick nästan upp i falsett när jag släppte bomben; klockan är kvart i fem och jag är på tunnelbanan på väg hem!
Det kanske låter lite konstigt att upphetsas så över det men för drygt ett år sedan var det min första dag på en helt annan arbetsplats. Efter att ha blivit bortglömd i receptionen (handledaren hade inte tid och min sekreterare var på möte) sattes jag direkt i arbete. Klockan närmade sig 18.00 när jag försiktigt frågade min handledare om det fanns något mer jag kunde göra innan jag gick hem. Han tittade upp från sina papper och utbrast; ”Det är ju tidigt ännu!” Till sist kom jag iväg hem, grinade otröstligt några timmar och Darling var hård och sa ”vad var det jag sa”. Somnade av ren utmattning.
Det var en väldigt underlig tid. En frontalkrock mellan min drivna duktighet och min fackliga frus principfasta ”du ska inte låta dig utnyttjas”. Fram mot vårkanten fick jag mina första riktigt gråa hårstrån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar