Lockelsen med ödehus

Ödsliga, övergivna och fallfärdiga hus. Det låg flera stycken i närheten av där jag växte upp. Rika familjers sommarvillor som övergetts efter brand, släktfejder och bråk med kommunen. När de var bebodda var familjerna för fina för att låta sina barn leka med min mamma och hennes kompisar. De utmanade varandra att springa in så långt de vågade på tomten utan att bli upptäckta.

För mig var de en källa till oro såväl som till spänning. Vackra detaljer fanns kvar men de var otäcka och mörka. Och ibland slog bostadslösa läger där, så länge de fick innan polisen kom och avhyste dem. Jag blev tillsagd att inte gå dit för det kunde finnas krossat glas eller kanyler. Det där med kanylerna var nog överdrivet, jag såg aldrig några, och den extrema rädslan för just kanyler berodde troligen delvis på Aids-skräcken som var i full blom under slutet av 80-talet. Efter den sista av många anlagda bränder jämnades ett av de sista husen med marken. Nu finns bara ett kvar. Gamla snitt blandat med grafitti. Här. Att det vackra koppartaket ligger kvar är ett under.