Heterosexuella män med femininitetsförakt

Jag ger ordet till Mika. All cred till henne för de kloka orden;

"- Såg ni fjollan som gick ut?


Kommentaren från bordet bakom mig på lunchrestaurangen i centrala Göteborg. Sa han verkligen så? Ja, han gjorde det. Det var en helt legitim replik för honom att uttala högt så att vi alla hör. Det är det där som vi har kommit så himla långt med här i Sverige. Som vi är så himla himla bra och härliga på. Faktiskt något som visar vår grad av emancipation. Det märker man på att här behandlar vi människor så himla lika, här ser vi liksom bara individer. Vi är snälla mot homosexuella och kvinnor. (Fast nu är vi lite arga för att det är inte så himla många kvinnor i bolagsstyrelserna.)

Fan, stackars honom – ingen har tydligen berättat något för honom. Jag och sällskapet lämnar serveringen. Mitt problem börjar inte med den aggressiva homofoben, som restaurangbesökaren vid bordet intill. Istället börjar det i insikten om att det går runt väldigt många Göran Hägglundska verklighetens-folk-vurmare bland alla de som skriver under på jag-behandlar-alla-lika-ideologin.

När jag promenerar tillbaka till jobbet har jag två frågor i huvudet. Det ena är det där med heterosexuella män med femininitetsförakt. Vad är det nu igen vi ska ha dem till, har någon egentligen glädje av dem? Det andra är att jag tänker mycket på barn just nu och det faktum att så många av de där heterosexuella männen med femininitetsförakt är föräldrar. Alltså har vi gått till beslut kring detta? Sov jag när det var omröstning? Jag har varken fått svara på opinionsundersökningar om vad jag tycker i frågan eller ännu mindre fått rösta om saken. Har det debatterats på vilket sätt det gynnar barnens bästa att människor med förtryckande värderingar får både resurser och samhällets stöd när det gäller den stora uppgift det innebär att fostra små människor till demokratiska samhällsmedborgare som behandlar sina medmänniskor jämlikt."