För det första. Jag har aldrig satt min fot i Berlin. Det är konstigt. Alla jag känner åker dit nu för tiden och jag hade i flera år en hemlig besatthet av tysklands historia före och efter muren. Besattheten resulterade i en 20 sidor lång uppsats om tysk nationell identitet före och efter muren utifrån Blut und Boden, politik, geografi och historia. Ett mycket ambitiöst gymnasieprojekt under kursen Nationalism and internationalism in a changing world. Det var inte ens mitt specialarbete (det ägnades åt suffragetterna).
Besattheten hade sin början i ett av mina tidigaste politiska minnen. Murens fall i november 1989. Jag hade precis börjat första klass och förstod att något mycket viktigt hände i världen, något bortom snöslasket, kamraterna och lekarna och gömmorna i mormor och morfars hus. Mormor och morfars tv var en trälåda med linten skärm och silverknappar. De skaffade inte tv förrän i slutet av 70-talet (jag tror faktiskt de tyckte att tv var skräp/synd). Man fick inte hoppa och springa runt för då kunde antennen rubbas och bilden flimra. Bilden flimrade lite ändå, den var svartvit och människor klättrade över muren, de högg med släggor och familjer återförenades och grät.
Jag frossar i rapporteringar om 20-års firandet, bildspel och återblickar om återföreningen. Jag älskar Jonas text. När livet inte längre är på paus och semesterdagarna vikta till resorna till pyret vill jag åka Berlin. Det är på tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Bästa bästa, jag har ungefär samma som du! Jag var liten, visste att något stort hände, men man fattade inte exakt vad. Jag har inte kommit iväg än men haft det på hjärnan i flera år... måste ner snart.
Skicka en kommentar